Att läsa klassiker

Allmänt / Böcker, Gud, Litteratur, Litterära giganter, Läsande, Läsglädje, Läsupplevelse / Permalink / 0
Jag brukar ju säga att litteratur är som mat; det finns mer eller mindre nyttig och näringsriktigt mat, att det inte är bra att endast äta snabbmat, osv. 
 
Jag antar att litteraturens klassiker är vad man skulle kunna kalla för god och näringsrik husmanskost som bygger upp och stärker och som håller en mätt länge. 
 
Jag har läst några sådana klassiker och ibland har jag älskat dom, ibland inte alls tyckt om smaken och ibland har dom varit....tja, ätbara. Erfarenheten har lärt mig att vara skeptisk mot klassiker, för bara för att alla säger att de ”smakar gott” behöver ju inte jag tycka om smaken.
 
 
Just nu läser jag i alla fall en klassiker, som inte bara smakar gott, utan även ger riklig näring och smak för mer. Vissa böcker blir man knockad av, visste inte att man kunde skriva så. Öster om Eden av Steinbeck är en sådan bok. Boken jag läser nu, Moby Dick av Herman Melville är en annan. 
 
Jag bara gapar av hänförelse och vill ha mer. Ständigt mer. Samtidigt som jag inte vill läsa ut den för fort för då tar ju det underbara slut. Jag suger så länge jag kan på karamellen. Så länge jag bara kan. Läser sakta, läser om, funderar och filosoferar.
 
Jag visste inte att en bok kunde vara en andlig upplevelse!

En karta över omöjlig längtan

Allmänt, Bokrecension, Boktips / Barndom, Död, Ensamhet, Hat, Indien, Känslor, Kärlek, Läsning, Mord / Permalink / 0
Anuradha Roy ska inte förväxlas med - vilket dock är lätt hänt - Arundhati Roy. Den senare är författare till bl a De små tingens gud och Den yttersta lyckans ministerium, medan den förre är författare till den hittills enda på svenska (vad jag vet) utkomna boken En karta över omöjlig längtan. Man får följa tre generationer i en indisk familj. Baksidestexten är lite missvisande för den fokuserar enbart på den tredje generationen, på flickan Bakul och den föräldralösa pojken Mukunda. De växer upp tillsammans, men de vuxna i deras närhet anar att det kan växa sig till någonting mer, så därför skiljs dom åt. Innan dess får vi dock stifta bekantskap med Bakuls farfar och farmor, med hennes farbror Kamal och hans hustru Manjula, samt Bakuls pappa Nirmal och mamma Shanti.
 
 
Berättelsen skildrar vardagen, relationer, glädje och sorg, hat och kärlek, svek och saknad, arbete och fritid hos en indisk familj från 1920-talet till början av 1950-talet. Språket är varsamt sökande och återger utan stora åthävor starka känslor  och man dras nästan omärkligt in i denna familjs liv. Jag kom på mig själv att när jag inte läste, fundera på dessa individer och deras personlighet. I början tyckte jag boken var tråkig men utan  att jag märkt det hade jag blivit fångad. Det slutade med att jag läste ut boken på några dagar bara.

En barndomsmardröm

Allmänt / Barndom, Litteratur, Läsglädje / Permalink / 0
Alltsedan jag lärde mig läsa har jag slukat böcker. Ja, det handlar inte bara om att konsumera utan om en livsstil, boknördens eller - som jag föredrar att kalla det - litteraturälskarens. Jag har aldrig kommit ur bokslukaråldern, aldrig blivit less på att läsa. Litteraturen har gett mig mycket och är en stor del av mitt liv.
 
Vissa böcker och/eller karaktärer har bitit sig fast; en del för att de har berört mig på ett positivt sätt, men det finns ett fåtal som berört mig på ett negativt sätt.
 
Katla i Bröderna Lejonhjärta var en karaktär som jag länge, länge var rädd för och tyckte var otäck. När jag läste boken (som jag gjorde flera gånger) höll jag för bilderna på Katla (som den nedan som är från boken) och ibland hoppade jag över nån sida för att slippa läsa om henne. Det dröjde nog upp i tonåren någon gång innan den rädsla jag kände släppte taget.
 
 
En annan karaktär som jag var livrädd för och som jag fortfarande verkligen inte tycker om och får rysningar av, är Cato i Mio, min Mio. Även när jag var större och såg filmatiseringen så höll jag för ögonen när den där kroken sträckte sig ner....
 
Dessa karaktärer minns jag med en skräckblandad förtjusning. Det är inte en förtjusning över det onda utan över barnets förmåga att så leva sig in i fantasin och låta den bli en del av ens egen verklighet. Det blir aldrig på samma sätt nu, även om vissa böcker kan vara nog så skrämmande - men de blir inte skrämmande av samma orsaker som då. var jag rädd att Katla skulle komma och ta mig, nu när jag läser exempelvis GoT tycker jag bara drakarna är söta...typ.
Till top