Mordet på kommendören

Allmänt, Bokrecension, Boktips / Asien, Haruki Murakami, Japan, Konst, Känslor, Kärlek, Litteratur, Litterära giganter, Livet, Musik / Permalink / 1
Haruki Murakami läste jag för första gången i början på 2000-talet. Det var romanen Kafka på stranden (2006) som knockade mig med sin säregna stil. Denna stil återfinns även i hans bok Fågeln som vrider upp världen samt boken jag just läst, Murakamis senaste roman, Mordet på komendören. En ide’ uppenbarar sig. (Norstedts, 2018). En 36-årig konstnär blir plötsligt lämnad av sin fru som vill skiljas. Han flyr ut på vägarna och kör runt med sin bil tills den brakar ihop. Genom en vän får han bo i ett hus uppe i bergen, avskilt från människor. Så en dag får konstnären ett erbjudande han inte kan motstå, men som samtidigt sätter igång en kedja av händelser med underliga skeenden och mystiska inslag av övernaturlig karaktär. En målning med titeln Mordet på kommendören får en stor betydelse i berättelsen , men är samtidigt bara en i raden av händelser.
 
 
 
Harukami går inte att beskrivas, utan måste upplevas, måste läsas. Hans stil är omisskännelig och låter en kliva in i ett annat perspektiv av vardagen. Fast alla verkar inte uppskatta eller ens förstå det speciella med Harukami. Expressens recensent Ulrika Kärnborg blir ”andlöst uppslukad” men störs på ”tuttfixeringen” i boken. Hon skriver att enligt en brittisk recensent så nämns bröst ca 80 gånger i boken. Ja, kanske det, men det måste förstås utifrån det specifika sammanhang respektive ”brösthändelse” sker i. Hon är inte heller ett fan av magisk realism, varför då läsa Murakami
 
Dessutom nämns andra saker också en massa gånger. 
 
Måleriet står i centrum, liksom klassisk musik. På var och varannan sida diskuteras och nämns dessa ämnen. I förbigående nämns matlagning och läsning av böcker - det senare vilket sker i stor utsträckning - men aldrig på ett sådant ingående och detaljerat sätt som konst och musik.
 
Jag vet inte, men jag får en känsla av att magisk realism är en något vanligare stil i Japan än i Sverige? Realismen är verkligen magisk och magin är realistisk. Ord räcker inte, upplevelsen i sig är nödvändig.
 
Denna roman är den första i en trilogi, andra delen med undertiteln En föränderlig metafor utkommer till våren på Norstedts. Jag väntar med spänning och den som väntar på något gott väntar alltid för länge, i alla fall när det gäller böcker!

Elementarpartiklarna

Allmänt, Bokrecension, Boktips / Barndom, Bildning, Boktips, Ensamhet, Framgång, Frankrike, Kamp, Kärlek, Sex / Permalink / 0
Ett sökande efter existentiell mening, fast det ter sig på olika sätt. Så kan man beskriva handlingen i Michel Houellebecqs roman Elementarpartiklarna. Michel och Bruno är halvbröder, deras uppväxt är likartad men sökandet efter existentiell mening tar sig olika uttryck i deras liv. För Michels del handlar det om att vetenskapligt förklara tillvaron och han visar redan tidigt ren genialitet. Michel blir så småningom genforskare och mycket framgångsrik inom sitt yrke. Vad han däremot inte lyckas med är kärlekslivet och sexualiteten. Halvbrodern Bruno har även han problem med sexualiteten, men i hans fall handlar det om översexualitet. Längtan efter relationer och att höra samman med en annan individ är drivkraften i brödernas liv, men denna längtan får inte utlopp, vilket komplicerar tillvaron. 
 
Fast när jag tänker efter, jag tror inte Michel förväntar sig något av livet och kan därför inte heller bli besviken. Bruno däremot har känslor som han inte kan konkretisera och blir därför mycket sexuellt utlevande, kopplar livsglädje till otyglad sexuell utlevelse.
 
 
På ett nära och särpräglat språk skildrar Houellebecq två liv utifrån det västerländska levnadssättet. Det blir en naken skildring av mänskligt liv och levnadssätt. En på samma gång sorgsen men ärlig berättelse. När denna roman kom ut i Frankrike 1998, blev den föremål för hetsig debatt som det ofta blir med banbrytande generationsromaner.

Jag förlorade mig i Andarnas labyrint

Allmänt, Bokrecension, Boktips / Böcker, De bortglömda böckernas gravkammare, Död, Franco, Glädje, Hat, Kärlek, Litteratur, Läsning, Spanien, Zafón / Permalink / 0
Carlos Ruiz Zafon slog igenom stort med sin bok Vindens skugga och som är den första i en serie om fyra böcker, varav den sista heter Andarnas labyrint och som jag läste ut i natt. Klockan är snart 8 på morgonen och jag måste skriva detta, för annars kommer boken att snurra runt i mitt huvud och hålla mig vaken. Ni får hålla till godo med stavfel och liknande för jag har inte ork att vry mig om sådant nu, jag är trött och jag skrivet på min Ipad så det blir nog många feltryckningar.
 
För er som inte känner till dessa fyra böcker så handlar de om personer som har eller får en anknytning till De bortglömda böckernas gravkammare. I centrum står familjen Sempere som har drivit bokhandeln Sempere och söner i Barcelona i flera generationer under Francos regim. I första boken möter vi Daniel Sempere som är sonson till grundaren. I de andra böckerna får vi följa personer som har med varandra att göra, som korstar varandra livsvägar. Det blir många trådar som hänger ihop. Dessa trådar knyts ihop i den sista boken i serien och jag måste bara säga så här: Vindens skugga äe en av de bästa böcker jag läst, det är språket, språket, språket! De andra är också bra, men nu har Zafon överträffat sig själv. Första boken var bra, ovanligt skriven, men som ett vin som lagras så har Zafons litterära mognad skapat ett mästerverk. I stil, i person- och miljöbeskrvningar, i intrigbyggande; allt smakar bättre! 
 
I boken knyts trådarna ihop och vi får en inblick i politiska ränksmiderier, djupt hat, människohandel, men också kärlek, mod, hopp, också godhet och lycka tillsammans med sorg och saknad.I denna bok är det Daniels son, som står i centrum, men det vet man inte förrän mer i slutet. Alla andra härliga och några ohärliga figurer dyker upp och man har ingen aning vem skurken är. 
 
 
 
 
Ni får läsa baksidestexten, för nu faller mina ögon ihop! Förstora bilden om ni inte ser att läsa. 
 
Ha en bra dag!
Till top