Blodlokan

 
 
Louise Boije af Gennäs lyckades lura mig fullständigt! Hennes bok Blodlokan (Bookmark, 2017) verkar vid första ögonkastet inte vara så speciell. Dialogerna känns schablonartade, språket fattigt. Det dröjde till ganska långt in i boken innan jag fattade att det var avsiktligt. Dialogerna skulle vara så där för att spegla den verkligheten som skildrades - Stureplansmänniskorna är väl inga Nobelpristagare direkt får man en uppfattning av. 
 
Saras pappa dör i en eldsvåda i en olycka i deras sommarstuga och alla i famlijen chockas svårt. Sara har dessutom en tid innan blivit våldtagen så hennes värld rasar ännu en gång. För att börja om på nytt flyttar hon till Stockholm. Sara hyr rum hos en gnällig tant och har fått jobb på ett café men det nya livet är ändå inte som hon tänkt sig. Plötsligt en dag får Sara en chans hon inte kan tacka nej till. Visserligen verkar det nästan för bra för att vara sant, men kanske är det äntligen hennes tur att få lite lycka. Hon kommer rätt in i smeten så att säga. Går på samma fester som kungen, bor i en flådig lägenhet på Östermalm, har moderiktiga och dyra kläder, etc. Samtidigt upplever Sara saker som hon inte kan förklara. Börjar hon bli galen eller är det någon som vill henne något? Är hon förföljd, men i så fall av vem och varför?
 
Spänningen byggs upp sakta men säkert, någon iakttar Sara, någon verkar vilja att hon ska tro att hon håller på att bli galen. Det verkar som om det har att göra med hennes pappa. Som sagt så verkade boken som ännu en dussindeckare, men ack vad jag bedrog mig! Gennäs har lyckats att bygga upp en komplicerad verklighet på ett språk som just relaterar till verkligheten. Visst kan handlingen ibland vara lite förutsägbar, men det behöver ju inte vara en nackdel. 
 
Verkligheten som skymtar fram är en verklighet som många inte alls har en aning om existerar och framförallt inte i Sverige. Vi tror att vi är så demokratiska, så rättrådiga, så helylle, men det är bara det att i Sverige pågår så mycket under ytan. Gennäs lyckas tydliggöra detta på ett mycket autentiskt sätt så man nästan börjar titta sig över axeln. Blodlokan är den första delen i en planerad trilogi. Jag väntar med spänning på fortsättningen.
 

En nästan sann historia

 
 
 
Mattias Edvarsson har lyckats med konststycket att skriva en trovärdig litterär thriller med sin bok En nästan sann historia (Månpocket, 2017).
 
Romanen handlar om den unge Zacharias Levin som söker in på en kurs i litterär gestaltning på Lunds Universitet. Hans mamma tycker dock det är bortkastade skattepengar. På kursen möter han den karismatiske läraren Li Karpe, samt några andra elever som kommer att bli nära vänner; Adrian, Betty och Fredrik. Karpe introducerar en ny författare, Leo Stark och det blir faktiskt så att Zacharias och hans vänner kommer att umgås med Stark som är en nära vän till Karpe. Men efter jullovet är Stark försvunnen och efter en tid så blir Adrian dömd för mordet och kommer att sitta 12 år i fängelse, trots att Leo Starks kropp aldrig återfunnits. 
 
12 år efter mordet har Zacharias blivit uppsagd från sitt arbete som journalist på en kvällstidning i Stockholm, samt blivit dumpad av sin flickvän, vilket tyvärr leder till att han tvingas flytta hem till mamma i Skåne igen. 32 år och bor hemma! Något måste göras! Så Zacharias bestämmer sig för att skriva en bok om händelserna för 12 år sedan. Vad han däremot inte är beredd på är att Starks kropp återfinns efter alla dessa år.
 
I sin bok driver Zacharias tesen att hans vän Adrian är oskyldig till mordet, men ju längre arbetet med boken fortsätter desto mer inser Zacharias att saker och ting inte är som han trodde. Vad hände egentligen den där hösten 1996?
 
Edvarsson har ett eget språk som sätter prägel på hans böcker. Han leker med orden, men på ett seriöst sätt som också träffar rätt. Jag njuter av att läsa boken, suger ibland på orden som karameller som långsamt får smälta i munnen. Han har dessutom lyckats med konsstycket att skriva en seriös och intressant thriller, som är en blanding av mordgåta och litterärt mysterium. Jag badar i de litterära diskussionerna och njuter, liksom jag också lever mig in i mordgåtan och naturligtvis undrar vem som är mördaren. En väl sammansatt story tycker jag! Jag älskar böcker som handlar om böcker, det är liksom grädden på moset, det bästa av det bästa, en litterär elitstyrka. 

Ingenting är sant och allting är möjligt

 
 
Peter Pomerantsev har i sin bok Ingenting är sant och allting är möjligt (Ordfront, 2017) lyckats att på ett enkelt men träffande sätt beskriva det ryska samhället. I 10 år arbetade Pomerantsev i egenskap av brittisk producent åt  rysk tv för att tillföra  ”västliga” influenser anpassat efter rysk modell. Detta gav Pomerantsev en inblick i olika samhälleliga företeelser, när han producerade dokumentärer och dokus-såpor. 
 
Det man kan säga om det ryska samhället är att allt, precis allt i samhällskroppen är korrumperat. Officiellt är det demokratisk frihet, men bakom kulisserna är spelreglerna annorlunda - och alla spelar med i farsen. Det pratas olika språk, vid olika tillfällen; spelas olika roller vartefter situationen kräver det. I allt från rättsväsende till småföretagande så handlar det om mutor, kohandel, skenrättegångar, etc. 
 
Ryssarna verkar inte vara ett lyckligt folk, inte i själ och hjärta. Pomerantsev säger det aldrig men summan av hans bok säger det. Jag har läst en liknande slutsats i andra böcker, även om formulerat på annat sätt. Visst är det en generalisering, kanske t o m ensvepande sådan, men icke desto mindre sann. Men det finns alltid ett hopp, en strävan efter ett bättre liv. Ryssen kämpar för att få ett skäligt och vettigt liv. En del lyckas, andra inte. Precis som det är för oss alla.