Glasslottet

 
 
 
Visst blir man berörd, när man läser Jeannette Walls  Glasslottet (Bazar, 2017)! Romanen är en skildring av Walls uppväxt i en minst sagt excentrisk familj, med föräldar som satte upp sina egna regler och inte brydde sig om vad samhället tyckte och tänkte. Jeannette fostras till - liksom hennes tre syskon - att bli en självständig, tålig och intelligent individ. Det kan ju tyckas vara bra, men priset är högt. Att leva med en alkoholiserad far, en mor med udda ideér om det mesta, tillsammans med sina tre syskon i ett liv som är nomadiskt, är inte det lättaste, även om det har sina ljuspunkter. Till slut hinner verkligheten ikapp Jeannette och hon väljer att flytta till New York för att skapa sig ett liv utan föräldrarna - men de kommer efter så småningom.
 
Det märks att Walls är van vid att skriva, hon är journalist, för språket flyter ledigt och elegant och självklart. Person- och miljöbeskrivningarna är naturliga och trovärdiga. Man blir mycket berörd av boken, men den ger även en uppmuntran och ett hopp. Budskapet är att man inte ska ge upp utan fortsätta kämpa. Hoppet ska , man använda som en motivation till att kämpa vidare. Boken talar också om att man ska våga vara den man är och inte alltid bry sig så mycket om vad andra tycker, liksom den ställer frågan hur mycket samhället egentligen ska bestämma över en individ och hur mycket frihet en individ kan tillåtas ha även om den friheten inkräktar på andra individer.
 
Boken har filmatiserats med Woddy Harrelson i rollen som pappan. Jag skulle nog ändå rekommendera att läsa boken först och främst, för det här är en sådan bok som görs sig bäst just som bok och inte som film.

Mot den glittrande snön vid världens ände

 
 
 
Jag tror jag vet vad som var felet; jag hade för höga förväntningar. Det ska man inte ha, egentligen ska man inte ha några förväntningar alls på en bok, för då kan den göra dig överraskad. När det gäller Eowyn Iveys bok Mot den glittrande snön vid världens ände (Bazar, 2017) hade jag alldeles för höga förväntningar, av någon anledning. Förmodligen för att jag hört så mycket gott om den. Men den kunde inte alls fånga mig, jag vet inte exakt varför. Språket? Intrigen? Dagboksformen? Jag kan inte säga vad det var med denna bok, kanske så enkelt som att vår personkemi inte stämde överens. Böcker är ju som människor, ibland passar man ihop och ibland inte. 
 
Överstelöjtnant Allen Forrester ska leda en expedition för att utforska och kartlägga Wolverinefloden i Alaska. Hans fru kan inte följa med förstås - hur skulle det se ut?! - och hon tycker inte alls om att sitta hemma och ha tråkigt. Men tråkigt kommer hon inte att ha och hennes mans uppdrag blir också spännande. Kulturkrockar mellan vita och indianer, den starkes rätt att se ner på den svage, på den koloniserade, kvinnosynen i slutet på 1800-talet - ja, allt detta får man en inblick i.
 
Nej, jag har inte helt gett upp om boken. Jag kanske bara råkade läsa den vid fel tidpunkt i livet? Alla förtjänar en chans till, även böcker! Så den får stå i min bokhylla och mogna ett tag, så tar jag fram den senare. Jag tycker att ni mina kära läsare också ska ge den en chans!

Resan från mörkrets hjärta

 
 
Titeln på Eva-Lotta Hulténs bok inger hopp. Den heter Resan från mörkrets hjärta (Ordfront, 2013). Titeln anspelar på Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta, som handlar om hur man isolerad från ens vanliga miljö och där förutsättningarna är de "rätta", kan komma att förvandlas till ett monster, en ond människa. Hulténs bok vill visa att det går att förebygga ondska och onda handlingar - och sådant inger hopp! Sen om det är realistiskt att genomföra, det är en annan sak, men jag återkommer till det.
 
Hulténs bok handlar alltså om ondskans mekanismer, orsak och upphov, konsekvenser, men även lösningar. Det märks att det är en gedigen research bakom och Hultén verkar vara en beläst person överhuvudtaget. Hon skriver också på ett populärvetenskapligt språk, som gör att man inte alls tycker att det är svårt att förstå.
 
Det finns kanske några enstaka onda människor, men de flesta är både och, dvs vi har alla förmågan att göra ont inom oss. Gränsen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan inom en människa. Saker som miljö, arv, erfarenheter påverkar, men det är delvis också ett val den enskilde gör - må vara att valet begränsas starkt av sagda faktorer. Hultén tar upp alltifrån vakterna i nazisternas koncentrationsläger, liksom hutuernas slakt på tutsier i Rwanda. Utimellan sticker hon in med personliga erfarenheter som gör att ämnet känns mer nära en själv, att det inte bara är en bok om ett visst ämne, utan faktiskt berör en själv.
 
Jag tycker absolut att ni mina kära läsare ska läsa den här boken, för den ger en hel del bakgrund och förståelse till vad vi hör om på nyheterna och vad vi läser om i tidningarna. Boken ger även ett fönster till ens eget inre, som jag tror kan vara nyttigt att titta in igenom. Insikter kan kanske förebygga onda handlingar, åtminstone försvåra förutsättningarna, men jag tror faktiskt inte att det går att helt förebygga ondska och onda handlingar. Å andra sidan får vi aldrig sluta att kämpa den goda kampen, gör vi det har ju det onda vunnit.