Samuel är mitt namn

 
 
Ni som följt min blogg ett tag vet att svenska författare är något som sällan förekommer på min läslista. Men det här året har bjudit på en del positiva överraskningar, bl a Josefin Holmströms Samuel är mitt namn (Norstedts, 2017). I slutet av 1800-talet föds en blind pojke i en välbeställd familj, men omständigheter gör att han tidigt blir föräldralös och eftersom ingen vill ta hand om en blind pojke, så förbarmar sig hans barnsköterska över honom och tar med honom till sina hemtrakter; långt upp i kalla Norden, till ett fattigt samhälle. De tvingas att bo hos hennes syster som är en elak och förgrämd kvinna. Uppväxten blir tuff - men så sker ett under; Samuel kan helt plötsligt se igen! Detta förändrar naturligtivs hans liv, till det bättre kan man tro. Men inte långt efter det så möter Samuel döden igen när hans nymoder som han kallar henne, dör i en snabbverkande sjukdom. Tiden ensam med sin "moster" blir inte alls rolig och till slut så ber han prästen om hjälp att ta sig därifrån. Prästen har för längesedan upptäckt Samuels begåvning och har uppmuntrat honom, genom att ge honom böcker. Samuel är självlärd. Genom kontakter ordnar prästen så att han kommer in på Cambridge och Samuel flyttar till England och börjar studera där. 
 
Denna berättelse är bokstavligen en berättelse om mörker och ljus, om död och liv, om kärlek och hat och om tro på det ofattbara. På ett jordnära, men semantiskt perfekt språk berättar Josefin Holmström om Samuels liv och öde. Personportätt och miljöskildringar är strama men träffande. Romanen är enkel och saklig, men det är ett bedrägligt sken, för under ytan vibrerar det av livsviktiga sanningar. 
 
Jo, svenska författare kan också. Faktiskt.
 

Ej passande kemi

 
Ibland är det ju så att man bara inte passar ihop, man är för olika helt enkelt och då har man ingenting gemensamt. Jag talar inte om relationer mellan människor utan mellan människa och bok. Till bokrean köpte jag en hög med böcker och jag såg fram emot att läsa dem alla. Nån bok var också ett boktips från en bokgrupp på Facebook som jag är med i. Gemensamt för dessa böcker - tragiskt nog - är att jag verkligen inte gick ihop med någon av dem! Vi klickade helt enkelt inte; antingen var språket för fattigt och torrt eller då var berättelsen för seg och tråkig. Det betyder inte att jag inte kanske läser dom vid något annat tillfälle, men just nu var de helt fel slags böcker för mig. 
 
För det är ju så med böcker har jag upptäckt, att vissa perioder behöver eller vill man läsa en viss sorts böcker och kan helt enkelt inte ta till sig någon annan slags genre. Ett tag läste jag bara deckare, men det kan jag inte göra nu. En annan period var det Jane Austen som gällde - men nu står jag inte ut med den typen av litteratur! Mycket troligt är att det delvis är ålder och erfarenhet som gör att ens smak angående böcker förändras över tid.
 
Vilka böcker hade jag då ingen passande kemi med? Nedanstående.
 
  • Harper Lee Ställ ut en väktare
  • Agnar Mykle Sången om den röda rubinen
  • Robert Goddard För glömda synders skull
  • Peter Hoeg Effekten av Susan
  • Julian Fellowers Belgravia

Revolvermannen!

 
Filmen Gunslinger bygger på Stephen Kings fantasyserie om Det mörka Tornet; som jag har förstått det så bygger filmen på alla böcker i serien, men ni läsare kanske vet? Jag trodde det endast var första boken, Revolvermannen, det gällde, men sen fick jag höra annat?
 
Hur som helst, nu har jag läst Revolvermannen och inte är det som Geroge R R Martin inte, men den har en charm, det går inte att komma ifrån. King kör sin egen stil och har alltid gjort det, han skriver i alla genrer - och lyckas faktiskt ganska bra! Allt är inte perfekt, men även Kings sämsta bok är bättre än genomsnittet!
 
Världen som vi bjuds in i är en blandning av filmernas västern och sagornas kamp mellan ont och gott, det är också en förflyttning mellan världar, bortom tid och rum. Vi får träffa Revolvermannen, som jagar Mannen i Svart. Så småningom får man veta deras namn. Revolvermannen har vid ed svurit att död Mannen i Svart och även där får man så småningom veta varför. Man går genom öknen, upp i bergen, dör nästan men ens tid är inte ute, profetian måste gå i uppfyllelse, även om det betyder att svika den man älskar.
 
En del har sagt att denna den första boken i serien är den sämsta, att berättelsen tar sig betydligt i de böcker som följer. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker King ska hålla sig till skräck och inte skriva fantasy, men samtidigt vill jag veta hur det går för Revolvermannen. King skriver på ett speciellt sätt, som man, trots bristerna ändå charmas av!