I det förflutna

 
 
Omtumlad. Ja, omtumlad är jag efter att ha läst ut Kate Mortons bok I det förflutna (Bonnierfärlagen, 2011), så jag måste, trots att jag läst hela natten och klockan nu är halv sex på morgonen, skriva av mig mina intryck, annars får jag nog aldrig någon ro att somna. Det får jag nog inte ändå, men av helt andra orsaker.
 
Edie har inte stått sin mamma nära, men när modern får ett brev - ett brev som tagit 50 år på sig att hitta fram - så blir det början på en resa som för dem båda både närmare varandra, men också närmare hemligheter i det förflutna som kanske det var bäst att låta vara orörda. Men en del hemligheter måste berättas för att man ska kunna få frid och gå vidare. Edie får veta att hennes mamma var evakuerad under drygt ett år i början på andra världskriget. Många Londonbarn fick komma ut på landet för att man ansåg att det var säkrare där. Edies mamma hamnade på Milderhurst Castle, där hon blev vän med den mystiska Juniper och hennes äldre tvillingsystrar. Deras far var en berömd författare, bl a hade han skrivit Edies - och många med hennes - favoritbok The True History of the Mud Man. Detta leder till att Edie börjar göra efterforskningar om familjen Blythe, gör besök på slottet och får träffa de tre systrarna Blythe som bor kvar där. Hemligheter i det förflutna kommer fram, men bara för att man vet något behöver man ju inte berätta vad man vet och hur man vet det.
 
Jag vet inte vad som fångade mitt intresse med den här boken, men något var det i alla fall, eftersom jag lånade hem den. Jag tänkte nog att den skulle vara lite "lättsammare" läsning, men den visade sig ha dolda och oanade djup. Personbeskrivningarna är klockrena, språket jordnära och intrigen finurlig, men det är något mer än det. Den här boken är mer än summan av sina olika delar. Den grep tag i mig och jag vet att den kommer att leva kvar i mig. Ett oväntat möte, som ledde till en lika oväntad - för det känner jag på mig - livslång kärlek. 
 
Att våga vara den man är, att inte ge upp sina drömmar, att kärleken inte övervinner allt, ödets dystra och obevekliga vingslag, litteraturens obändiga livskraft, det skrivna ordets makt och livsvilja - allt detta och mycket mer handlar denna bok om; men som jag sa, jag kan berätta om dess olika delar, kan berätta om handlingen osv, men boken är likafullt mer än summan av sina drygt 500 sidor.
 

Maginfluensa

 
 
Jag har drabbats av en maginfluensa, vilket gör att jag inte orkar så mycket, knappt läsa och ännu mindre blogga. Därför var det några dagar sedan senaste inlägget och det lär dröja några dagar till innan jag är frisk, för det är ett elakt virus. Min bästa vännina har varit sjuk i över en vecka.

Hennes nya namn

 
 
Hennes nya namn (Norstedts, 2017) av Elena Ferrante är en bok som, liksom den första delen Min fantastiska vännina, knockar en fullständigt. Jag har redan skrivit flera blogginlägg om dessa böcker och om vilken fantastisk författare Ferrante är, så jag ska inte vara så långrandig....men jag måste ändå upprepa det jag sagt tidigare....!
 
"När en boks karaktärer följer en ut i vardagen, då vet man att boken har fastnat i ens inre. Detta har inte med handlingens spänningsfaktor att göra utan ligger på en annan nivå. Vad det beror på vet jag inte, men kan tänka mig att det förstås delvis har att göra med graden av igenkänning och identifikation med personen/personerna ifråga - eller det motsatta, att karaktärerna är så totalt annorlunda än en själv eller någon man känner så att av den anledningen de hakar fast i ens medvetande.
 
Men vad innebär det då, detta att "följa med ut i vardagen"? Det är när man i vardagen relaterar till något som karaktären brukar säga eller göra; Vad det så här hon kände? Undrar om det var det där han gjorde? "
( http://epiloger.blogg.se/2017/may/en-filosofisk-sjalvklarhet.html )
 
"Har just läst ut Elena Ferrantes bok "Min fantastiska vännina". Jag säger bara en sak; språket! språket! språket! Har aldrig läst en sådan här bok förrut! Senaste gången det hände att jag läste en sån här annorlunda och egen bok, var när jag läste "Öster om Eden" av John Steinbeck och "Vindens skugga" av Carlos Ruiz Zafon, för en massa år sedan. Ferrante har lycktas med någonting mycket ovanligt; att skapa sig en egen litterär nisch. Nu ska jag kasta mig över nästa del i serien som heter "Hennes nya namn"."
( http://epiloger.blogg.se/2017/may/en-filosofisk-sjalvklarhet-del-2.html )
 
"Egentligen är det förunderligt hur 29 bokstäver kan sättas samman på så många olika sätt! Nya världar öppnar sig, äventyr och händelser löser av varandra; man lär känna fantastiska, kufiska, modiga, onda människor. 
 
Svårigheten för en författare - och som därför är ett tecken på kvalité och nyskapande - är att denne förmår använda språket på ett annorlunda sätt. John Steinbeck och Carlos Ruiz Zafon är några sådana författare (jo, jag har tagit upp dessa författare i tid och otid, men det har ju sina orsaker). Nu kan jag även lägga till Elena Ferrante till den samlingen av nyskapande författare."
(  http://epiloger.blogg.se/2017/may/romanens-sprak.html )
 
Jag är helt betagen i Elena Ferrantes böcker! Som jag skrivit tidigare så är det inte många författare som har lyckats med konststycket att förtrolla mig så till den grad att jag inte kan eller vill släppa taget. Litegrann påminner Ferrantes stil om Steinbeck i den bemärkelsen att båda använder sig av språket på ett filosofiskt klargörande sätt, men medan Steinbeck använder språket både till miljö och människor, använder Ferrante främst språket till att undersöka individens inre liv - och detta på ett sätt som gör att man nickar igenkännande åt sådant man inte visste att man tänkte och kände för att man inte visste hur man skulle sätta ord på det. Ferrante sätter ord på det obeskrivliga, på det man inte visste att man kände eller tänkte. Sådana författare växer inte på träd.