Hetsätande & Eldig läsning

 
 
Jag vill ha mer. Ständigt mer. Jag öppnar munnen, flämtar girigt. Mer och mer, hela tiden. Ibland sväljer jag utan att tugga, särskilt om det är extra gott. Proppar i mig och njuter. Mer, mer, mer! 
 
Jag talar naturligtvis om läsande. Ibland kan det vara som att hetsäta - fast det kanske är ett olyckligt ordval, eldig läsning är nog bättre, för det har en mer positiv klang - att läsa en bok, särskilt om den är bra. Just nu läser jag en bok och sättet jag läser den på kan nog inte beskrivas på annat sätt än eldigt. Med det menar jag att jag proppar i mig boken, läser närhelst jag kommer åt, uppehåll endast för mat och sömn. Jag läser liksom man sväljer nästan utan att tugga maten. Man läser eldigt när boken man läser fångar en på alla plan, griper tag i ens inre och ruskar om, knuffar omkull ens tillvaro. Att läsa eldigt är att bli totalt uppslukad av boken, att tänka på den (dvs dess handling, dess olika personer, etc) även när man inte läser den, när man inte har den i handen. Handlingen finns ständigt i ens tankar. Visst händer det ofta att man tycker en bok är bra och slukar den med hull och hår, men det jag talar om här är något annat, ett intensivare förhållande till boken och dess karaktärer.
 
Då och då - och ibland faktiskt rätt så ofta - så får man en bok i händerna som låter en hamna i en eldig läsning.

Blodlokan

 
 
Louise Boije af Gennäs lyckades lura mig fullständigt! Hennes bok Blodlokan (Bookmark, 2017) verkar vid första ögonkastet inte vara så speciell. Dialogerna känns schablonartade, språket fattigt. Det dröjde till ganska långt in i boken innan jag fattade att det var avsiktligt. Dialogerna skulle vara så där för att spegla den verkligheten som skildrades - Stureplansmänniskorna är väl inga Nobelpristagare direkt får man en uppfattning av. 
 
Saras pappa dör i en eldsvåda i en olycka i deras sommarstuga och alla i famlijen chockas svårt. Sara har dessutom en tid innan blivit våldtagen så hennes värld rasar ännu en gång. För att börja om på nytt flyttar hon till Stockholm. Sara hyr rum hos en gnällig tant och har fått jobb på ett café men det nya livet är ändå inte som hon tänkt sig. Plötsligt en dag får Sara en chans hon inte kan tacka nej till. Visserligen verkar det nästan för bra för att vara sant, men kanske är det äntligen hennes tur att få lite lycka. Hon kommer rätt in i smeten så att säga. Går på samma fester som kungen, bor i en flådig lägenhet på Östermalm, har moderiktiga och dyra kläder, etc. Samtidigt upplever Sara saker som hon inte kan förklara. Börjar hon bli galen eller är det någon som vill henne något? Är hon förföljd, men i så fall av vem och varför?
 
Spänningen byggs upp sakta men säkert, någon iakttar Sara, någon verkar vilja att hon ska tro att hon håller på att bli galen. Det verkar som om det har att göra med hennes pappa. Som sagt så verkade boken som ännu en dussindeckare, men ack vad jag bedrog mig! Gennäs har lyckats att bygga upp en komplicerad verklighet på ett språk som just relaterar till verkligheten. Visst kan handlingen ibland vara lite förutsägbar, men det behöver ju inte vara en nackdel. 
 
Verkligheten som skymtar fram är en verklighet som många inte alls har en aning om existerar och framförallt inte i Sverige. Vi tror att vi är så demokratiska, så rättrådiga, så helylle, men det är bara det att i Sverige pågår så mycket under ytan. Gennäs lyckas tydliggöra detta på ett mycket autentiskt sätt så man nästan börjar titta sig över axeln. Blodlokan är den första delen i en planerad trilogi. Jag väntar med spänning på fortsättningen.
 

Det är skrämmande bra

 
 
 
Jag har börjat på en barndomsbok. Första gången jag läste Det skrämde den mig nästan från vettet. När jag provade igen - kommer inte ihåg hur gammal jag var, hur lång tid sedan första gången - undrade jag varför den överhuvudtaget skrämt mig. Men jag tror jag var kaxig. Nu när jag läser den för tredje gången och i mogen ålder som det heter, så förstår jag varför jag tyckte den var otäck. Det finns en ondska som lurar i bakgrunden hela tiden och ibland visar sitt fula tryne. 
 
Däremot så hade jag glömt att Det  var så bra som den är. Stephen King är ju känd för sina personporträtt och sin enastående talang att göra träffande karaktärsbeskrivningar och här glänser han verkligen! Nåja, jag ska inte säga mer nu, kommer väl att recensera boken så småningom. Fast det lär dröja ett tag till, för den är nämligen på över 1300 sidor.