Mot strömmen
Rätt så sällan stöter man på böcker som väder upp och ner på ens tillvaro. Mot Strömmen av J.-K. Huysmans är en sådan bok. Huysman är en fransk 1800-talsförfattare och tillhör inte min vanliga läsekrets, men jag hade blivit nyfiken på honom via en annan bok jag läst - och Mot Strömmen knockande mig totalt!
Själva handlingen kan tyckas simpel; till ytan handlar det om en man, des Esseintes, som tar sin tillflykt i en eremitisk tillvaro därför att det moderna samhället och dess utsvävningar äcklar honom. I sitt hus på landet tar han sin tillflykt till litteratur, konst, läran om parfymeri, botanik, etc. Av förståeliga skäl fångades mitt intresse främst av kapitlen som handlade om litteratur och konst. Det var Huysmans språk som så totalt fångade mig och liksom i berusning kastade jag mig över kapitlen i snabb följd. Eller vad sägs om formuleringar som "I slutändan kunde han inte finna någon mental näring varken hos dessa författare eller hos dem som ännu utgör fröjden för lärda dilettanter: Sallustius, som visserligen inte var lika urblekt som de andra; Livius, tårdrypande och pompös; Seneca, bombastisk och glåmig; Suetonius, letargisk och larvliknande..." (s.55). Huysmans kallar Seneca glåmig och Livius för pompös! Kan man annat än älska Huysmans?
Huvudpersonen des Esseintes lever genom sina böcker, genom sina tavlor, genom sina botaniska och parfymiella experiment; han går helt in i tryckningen och bindningen av böcker, alltifrån papperskvalitet till typsnitt. Likaså förlorar han sig helt i inredningen av sitt hem. Verkligheten är för banal, för svår att handskas med för att des Esseintes ska kunna finna ro där. Frågan är bara om han kan finna ro i ensamheten, i det artificiella?
Det fascinerande med Huysmans är hans encyklopediska kunskaper, vilket jag helt enkelt älskar, eftersom jag själv är nyfiken på och vill veta "allt". Jag kan bara dra mig till minnes två andra författare som har knockat mig med sitt språk; John Steinbeck och - Carlos Ruiz Zafón (något otippad måhända). Det går inte att jämföra dessa tre, de vore som att jämföra en banan, ett äpple och ett päron, men ska man ändå säga något så är det att Steinbeck är en mer helgjuten författare; språk, miljöbeskrivningar (hans miljöbeskrivningar i Öster om Eden är poetiska!) och hans lodande i det mänskliga psykets djup. Huysmans styrka är hans språk och hans encyklopediska kunskaper. Med detta sagt, så tycker jag absolut att du ska läsa Mot strömmen, om du vill ha en läsupplevelse utöver det vanliga!
