Det som krafsar under marken
Jonas Lejon har skrivit många skräckromaner och noveller. Jag har läst hans senaste roman Det som krafsar under marken. Det handlar om Siri som plötsligt försvinner i familjens källare utan ett spår. Hennes mamma Gry letar förtvivlat överallt och fortsätter även när alla andra har slutat hoppats. Men Gry hör saker, hon ser saker i ögonvrårna. Är det hennes egen hjärna som spelar henne ett spratt eller är det verkligen hennes dotters röst hon tycker sig höra viska i mörkret? Är det Siri som krafsar i väggarna, hasar över golvet och vibrerar under marken? Till sist står Gry inte ut längre utan ber om hjälp från den person hon svurit att aldrig kontakta.
Yrsa börjar gräva i försvinnandet och kommer en gammal och fruktansvärd hemlighet på spåren. Folket i byn gör vad som helst för att hemligheten ska bli kvar i byn, under marken, i mörkret. Skogen är farlig, mörkret är farligt, träden är hotfulla och man vet aldrig vad som krafsar under marken.
Detta är en bok som kryper under skinnet och stannar kvar även sedan man slutat att läsa. Språket, karaktärerna och handlingen har ett svårmod som river i själen. Luften förändras och man andas fasa. Denna bok är så bra skriven på alla sätt och jag förstår verkligen inte varför den inte uppmärksammats mer?! Nivån på romanen är skyhög. Författaren är född i Skellefteå - boken utspelas delvis där - liksom så många andra välkända västerbottniska författare. Vad är det med min stad som gör att den föder fram så många författare av hög kvalité?
Jag kommer aldrig att gå ut i skogen igen. I vart fall kommer jag att vara välutrustad med alla typer av lampor, för det är farligt att låta ljuset slockna.
