Makt utan gräns
Tiden går så fort när man är så helt inne i en bok som jag varit de senaste dagarna, att det redan gått 5 dagar är ofattbart! Boken jag varit begravd i är Tom Clancys/Marc Camerons Makt utan gräns (Bookmark, 2018). En attack på en oljeplattfrom i Afrika, ett piratangrepp mot en yacht, terrorattack på en amerikansk jagare, ett stormdrivet spionfartyg samt en traffickinghärva med mänsklighetens avskum som torterar, våldtar och dödar flickor. Bara i en Tom Clancy-roman kan allt detta ha ett samband. Farten är hög från första till sista sidan. President Ryan och Ryan junior kämpar på varsitt håll för att göra världen till en bättre plats, den ene som världsledare, den andre som hemlig agent. Till sist möts deras vägar i en dramatisk upplösning, men vägen dit är mycket lång och slingrig.
Marc Cameron har axlat Tom Clancys mantel på ett hedervärt sätt, samtidigt som han lyckas att sätta en egen prägel på handlingen. Skeendet är råare, omänskligare, men tyvärr så är det ju så att verkligheten överträffar dikten, så dikten kan nog aldrig bli för bestialisk och hjärtlös. Vinklingen att ”ta lagen i sina egna händer” har jag inte sett förr i en Clancy-bok, men här händer det - och det med besked och dessutom finner man sig själv heja på.
Är man ett Clancy-fan ska man absolut läsa den här boken! Från början satt jag och jämförde med Mark Greany, men sen började jag se Camerons egna särprägel och förstod hur han tänkt. Bägge författarna har varit värdiga efterträdare, men har som sagt även satt sin egen prägel på historien. Det säger faktiskt en hel del.
