Stephen King 70 år!
Happy Birthday Mr King! Stort grattis på födelsedagen Mr King!
Idag den 21 september fyller skräckmästaren Stephen King 70 år. Han och hans fru Tabitha, även hon författare, möttes unga och de har nu tre barn - varav två är författare - och fyra barnbarn. King har skrivt ett otal böcker och noveller, samt även böcker under ett annat namn, Richard Bachmann. Visst, han har missbrukat alkohol och droger, har gjort sig obekväm med många, bl a president Trump som blockat honom på Twitter, men King har gått sin egen väg, tappat taget och rest sig igen. Alla böcker han skrivit håller inte toppklass, men är bättre än många andra i den bokflod som publiceras.
Alla har vi ett King-minne, eller hur? Jag har då några stycken faktiskt, alla de böcker jag läste under 80-talet och som fick mig att rysa både av spänning och rädsla; Carrie, Varsel, Eldfödd, Cujo, Jurtjyrkogården, Det, Lida, Pestens tid....ja, listan kan göras lång! Även på senare år har jag läst hans böcker, men inte så mycket som då. Jag tycker att de böcker King skrev på 80-talet var bland hans bästa. Senare böcker som jag tycker om är uppföljaren till Varsel, Doktor Sömn, liksom Under kupolen.
Man ville läsa, samtidigt som man inte riktigt vågade. Första gången jag skulle läsa Det slutade jag ganska snart! Jag blev för rädd helt enkelt! Några år senare provade jag igen och då gick det bra. Jag fick den nya utgåvan av boken när jag fyllde år och ska läsa den så fort jag får tillfälle (har en del recensionsexemplar att läsa först).
”Låt oss tala om rädsla.” Så inleds Kings förord till novellsamlingen ”Dödsbädden” från 1978 (på svenska först 1985). Han har nu talat om rädsla, skräck och det mörkaste i tillvaron i fem decennier. Han har satt ord på sådant vi inte visste att vi kände, han har skildrat människors rädsla och skräck på ett inkännande och igenkännande sätt. King har skrivit om ondska bortom allt förnuft, men också om mod och kärlek över alla gränser. De flesta av hans böcker har blivit stora framgångar, har tryckts i ständigt nya upplagor, liksom filmatiseras flera gånger. King får ständigt nya läsare som upptäcker honom och de gamla läsarna som läser om hans böcker.
För att vara en bra författare, måste man vara en läsare. Stephen King är en läsare och det märks. Bruce Springsteen är en läsare och det märks på hans låttexter. John Steinbeck, Ernest Hemingway och Charles Dickens var alla läsare. Många läsare drömmer (eller har drömt) i hemlighet om att bli författare. Det är inte alls lätt, man måste vara tålmodig och uthållig och tro på sig själv. Stephen King har gjort det. Han har trott på sig själv. Tidigt började han skriva berättelser och skickade in till olika tidningar och tidskrifter, men åren gick och högen med refuseringsbrev blev allt större. Först vid 18 års ålder fick han publicerat en novell, ”I was a teenage graverobber”. Titeln är en nickning till skräckfilmen ”I was a teenage werewolf” från 1957. Som färsk utexaminerad student jobbade han på en bensinstation och även i ett tvätteri. Han gifte sig med Tabitha Spruce den 2 januari 1971 och fick dottern Naomi och senare sönerna Joe Hill och Owen. Till slut fick han ett jobb som engelsklärare på Hampden Academy High School, men efter varje arbetsdag satte han sig i skolans pannrum och gjorde det han älskade - skrev.
År 1972 hade King skrivit ett stort antal berättelser och fått fyra romaner refuserade, och var besviken och deprimerad. "Jag började tro att det var bara redaktörernas kusiner som fick böcker publicerade", har King sagt. Men så kom vändningen. King hade skrivit fyra sidor på Carrie när han insåg att det var skräp, och förpassade alltihop till papperskorgen. När han kom hem senare samma dag låg sidorna där igen. Tabitha hade plockat upp dem, läst dem, och skrivit en lapp som sa "Snälla fortsätt, detta är bra". Carrie slutfördes och skickades till Bill Thompson på Doubleday och blev antagen. Resten är historia som man brukar säga.
