Samuel är mitt namn
Ni som följt min blogg ett tag vet att svenska författare är något som sällan förekommer på min läslista. Men det här året har bjudit på en del positiva överraskningar, bl a Josefin Holmströms Samuel är mitt namn (Norstedts, 2017). I slutet av 1800-talet föds en blind pojke i en välbeställd familj, men omständigheter gör att han tidigt blir föräldralös och eftersom ingen vill ta hand om en blind pojke, så förbarmar sig hans barnsköterska över honom och tar med honom till sina hemtrakter; långt upp i kalla Norden, till ett fattigt samhälle. De tvingas att bo hos hennes syster som är en elak och förgrämd kvinna. Uppväxten blir tuff - men så sker ett under; Samuel kan helt plötsligt se igen! Detta förändrar naturligtivs hans liv, till det bättre kan man tro. Men inte långt efter det så möter Samuel döden igen när hans nymoder som han kallar henne, dör i en snabbverkande sjukdom. Tiden ensam med sin "moster" blir inte alls rolig och till slut så ber han prästen om hjälp att ta sig därifrån. Prästen har för längesedan upptäckt Samuels begåvning och har uppmuntrat honom, genom att ge honom böcker. Samuel är självlärd. Genom kontakter ordnar prästen så att han kommer in på Cambridge och Samuel flyttar till England och börjar studera där.
Denna berättelse är bokstavligen en berättelse om mörker och ljus, om död och liv, om kärlek och hat och om tro på det ofattbara. På ett jordnära, men semantiskt perfekt språk berättar Josefin Holmström om Samuels liv och öde. Personportätt och miljöskildringar är strama men träffande. Romanen är enkel och saklig, men det är ett bedrägligt sken, för under ytan vibrerar det av livsviktiga sanningar.
Jo, svenska författare kan också. Faktiskt.
