Hjärtat stannar sist

 
 
 
I sin roman Hjärtat stannar sist (Norstedts, 2017) har Margaret Atwood lyckats med att levandegöra en dystopisk samtid - eller framtid? - på ett sådant sätt att man tittar i tidningarna efter artiklar om sådana experimentella samhällen som bokens Internharmoni.
 
Stan och Charmaine hör till de som under den ekonomiska krisen i USA 2008 förlorade allt. De började som ett hoppfullt nygift par, men slutade som hemlösa och arbetslösa. Så får de en chans som de inte kan motstå; en reklam meddelar att man vill ha folk till ett nytt och banbrytande projekt i ett grindsamhälle med ett fängelse. Varannan månad sitter man i fängelse, varannan är man ute och fri och arbetar. Man får ett hus, en skoter att ta sig fram med, en mobiltelefon, samt stadens egen valuta att köpa nödvändigheter för. Ingen är stormrik, men ingen är hemlös och fattig heller. Charmaine övertalar Stan om att de ska gå med i projektet, för vad har de att förlora?! Till en början verkar allt faktiskt vara så bra som det sägs, även om Charmaines arbete ibland ger henne betänkligheter, vilka hon dock snabbt raderar bort från sitt medvetande och rättfärdiggör för sig själv att hon gör rätt. Men allt är inte som det verkar och Stan och Charmaine hamnar i mitten av en maktkamp.
 
Språket är träffande, rakt i magen. Storyn är autentisk som jag nämde tidigare. Man lever sig in i huvudkaraktärernas liv, i deras tankar och känslor och finner sig själv att sitta och hoppa av frustration eller spänning eller både och. Det mest skrämmande är dock att Atwoods bok mycket väl skulle kunna bli verklighet. Vi människor är mycket bra på att ljuga för oss själva och intala oss att det vi gör är bra för framtiden, nödvändigt för vår överlevnad etc. Men Atwoods bok visar att allt som vi människor kan hitta på och som verkar ha en bra fasad, inte alltid är bra. Vi bör tänka ett varv till, en extra gång. Noga.

Kommentera här: