Den yttersta lyckans ministerium

Allmänt, Bokrecension / Armén, Asien, Ensamhet, Framgång, Förväntan, Glädje, Hat, Hopp, Indien, Kamp, Krig, Känslor, Kärlek, Livet, Livsviktigt, Läsglädje, Läsupplevelse, Mod, Mord, Revolutionärt, Svårigheter, Terrorister / Permalink / 0
 
 
Den är liksom en vacker och sorgsen saga, Arundhati Roys bok Den yttersta lyckans ministerium (Brombergs, 2017). Baksidestexten består av några få meningar, men dessa meningar sammanfattar boken väldigt bra:
 
  • Hur berättar man en trasig historia?
  • Genom att långsamt bli alla.
  • Nej.
  • Genom att långsamt bli allting.

Den yttersta lyckans ministerium är en bok om trasiga människor som hittar hem, en bok om de sköra som inte ger upp. Man får följa några olika människoöden, alltifrån transkvinnan Anjum till den revolutionära maoisten Maase Revathy. Man får stifta bekanskap med kvinnan som älskas av tre män och vars öden är sammanlänkade. Man får lära känna udda existenser, korrumperade poliser och dandyaktiga journalister. Alla har de något gemensamt, förutom att deras liv snuddar vid varandra, och det är att de alla bär på en börda, en sorg. Ibland är denna börda självförvållad, men oftast inte. 
 
På ett inkännande och precist språk som talar till ens djupaste känslor, levererar Roy en uppmuntrande bok för alla de som kämpar, för alla de svaga och skadade. En bok om att inte ge upp förrän man hittar hem. Hemmet kanske inte blir som man tänkt det, men man vet att man är där när man känner frid och trygghet, en slags harmoni och balans i tillvaron.
 
I'm knocked off my feet. Det blir du också när du läser denna fantastiska och myllrande roman!
 
Till top