Vad är bildning?

 

 

Bildning är ett av de där begreppen – liksom demokrati och frihet – som låter bra men som är svåra att precisera och om vars innehåll det ständigt mer eller mindre förs diskussioner och debatter om dess egentliga innebörd. Jag vill här göra en kortfattad redogörelse för begreppet bildning.

Bildning är ett utvecklande av personligheten och odling av själsliga förmågor och förhållningssätt som anses följa av högre studier och förkovran i viss litteratur. En bildad person är inte enbart allmänbildad eller utbildad, utan även kultiverad. Man brukar anse att kännedom om världslitteraturens klassiker, om de stora kompositörernas verk och de stora bildkonstärernas tillhör bildningen. Bildning är ”värdelöst vetande” som inte omedelbart är användbart, men som hjälper en att skapa sammanhang och konkretion. Ulrika Knutsson har sagt att bildningen ska ligga och vänta på sin chans och måste därför bestå av ett slags överflöd.

I ett västerländskt perspektiv – och tyvärr är det ofta det perspektivet man har när man talar om bildning – så har den klassiska grekiska filosofin en särställning. Det grekiska bildningsarvet fördes vidare av romarna som för tiden utvecklade ett förhållandevis utvecklat undervisningssystem. Cicero ( 106-143 e Kr) utvecklade i sin De Oratore en syn där undervisningen skall utgå från barnets naturliga anlag och utveckla dessa.

Renässans betyder pånyttfödelse och under 1400- och 1500-talet fick dåtidens konst och vetenskap en pånyttfödelse genom ett återupplivande av den grekiska kunskapen. Detta tillsammans med en mer humanistisk syn gjorde att dåtidens bildningssyn var en betoning av individualiteten och en fri utveckling av tänkandet. Under 1600-talet var det fortfarande ”gudsgemenskapen” som var pedagogikens utgångspunkt snarare än jorden, vilket i praktiken innebar att det var kyrkan och kloster som erbjöd utbildning och bildning.

Den moderna bildningstraditionen utvecklades från den senare delen av 1700-talet. Dagens universitetsutbildning och system är ett arv av Wilhelm von Humboldt. Den klassiska antikens Aten fungerade som modell, men Humboldt trodde inte på något gemensamt och en gång för alla givet slutmål för alla människors strävanden. Nej, bildning är en i traditionen förankrad och ständigt pågående individualiseringsprocess. Från att tidigare ha varit kunskapsreproducerande skulle de nu bli kunskaps-producerande. Professorerna skulle inte bara undervisa utan också bedriva egen forskning – och de skulle undervisa om det de forskade om.

 Tre olika former av bildning kan urskiljas. För det första är det den klassiska, nyhumanistiska synen på bildning som Humboldt företrädde. För det andra finns den hermeutiska formen av bildning, som innebär att bildning är en dynamisk relation mellan individ och omvärld. För det tredje så menar man att bildning fostrar till allmänbildade och kultiverade individer som blir aktiva världsmedborgare.

Skillnaden mellan bildning och utbildning är att den förra talar om vem du är och den senare vad du vill bli. Utbildningen sköter undervisningsväsendet medan bildningen ansvarar man mest för själv. Med folkbildning å andra sidan, brukar man avse en ökad kunskap gällande mer specifika saker som exempelvis sammanträdesteknik, lokalhistoria och släktforskning, silversmide och olika yogatekniker.

Jag anser att bildningens mening ligger i dess betydelse för den enskilda individens personliga utveckling. Bildning som personlig utveckling går via ett tillägnande av ett visst kunskapsstoff, men leder ändå i slutändan till nyskapande och inte likformighet – som jag tycker präglar många uppfattningar av vad bildning är. Bildningens främsta syfte är att utveckla individen till att bli ett original och inte en kopia. Bildning handlar om att våga stå för din nyfikenhet. Du börjar läsa böcker och lyssna på musik som inte alla känner till. Du funderar över gamla tider, rymdens oändlighet och människans villkor, kanske t o m skriver egen poesi. Allt detta att jämföra med vad de flesta i vårt samhälle gör; att titta på hockey och dokusåpor, kollar statusen på Facebook och instagrammar sin middag. I dagens samhälle verkar bildning mer ha att göra med att man har kännedom om vissa personer, idéer, musikstilar etc, men vad innebär ”kännedom”? Det är inte nödvändigtvis att man läst, sett och hört! Att känna till och ha kännedom om att det har funnits en filosof som heter Aristoteles, är ju inte alls samma sak som att faktiskt ha läst hans texter och funderat över dessa.  

Annorlunda uttryckt; bildning är tillägnandet av sådant som påverkar min uppfattning om världen och tillvaron, som hjälper mig att sätta mitt eget varande i perspektiv, som breddar min förståelse för livet, som leder till att man ser bortom horisonten, att ens tänkande utvidgas. Bildning är en nyfikenhet som tar sig praktiska uttryck i omvärlden!

Som litteraturälskare och bokmal så föredrar jag den litterära delen av bildningen. Visst har jag läst de s k klassikerna, som Dostojevskij och Tolstoj, men mina största läsupplevelser har inte alltid varit bland klassikerna, inte bland de ”klassiska” klassikerna,  men i vart fall bland vad man skulle kunna klassificera som svenska klassiker, Mobergs Utvandrar-serie och Fogelströms Stockholms-serie – men även sådana författare som Carlos Ruiz Zafon och Elena Ferrante. Naturligtvis kan jag inte vara utan Steinbeck, som (inte bara) jag räknar till en av mina favoritförfattare. Hemingway tycker jag också om, men han är ingen favorit, liksom Orhan Pamuk. Ja, det finns många författare jag skulle kunna räkna upp som jag tycker om att läsa, men ovanstående tillhör nog ändå mina favoriter. När jag läst dessa böcker, har det hänt något, jag har gått utanför mig själv, sett saker och ting ur ett annat perspektiv, förstått sammanhang och sett konsekvenser. Min bildning är unik för just mig, jag är ett original och inte en kopia!

 

 

 


Kommentera här: