En filosofisk självklarhet

 
 
 
När en boks karaktärer följer en ut i vardagen, då vet man att boken har fastnat i ens inre. Detta har inte med handlingens spänningsfaktor att göra utan ligger på en annan nivå. Vad det beror på vet jag inte, men kan tänka mig att det förstås delvis har att göra med graden av igenkänning och identifikation med personen/personerna ifråga - eller det motsatta, att karaktärerna är så totalt annorlunda än en själv eller någon man känner så att av den anledningen de hakar fast i ens medvetande.
 
Men vad innebär det då, detta att "följa med ut i vardagen"? Det är när man i vardagen relaterar till något som karaktären brukar säga eller göra; Vad det så här hon kände? Undrar om det var det där han gjorde? 
 
Det är inte ofta det händer, men då och då i alla fall. Typ nu. Jag läser för närvarande Elena Ferrantes bok Min fantastiska vännina och den har faktiskt fullkomligt knockat mig. Inte pga handlingen men språket, språket, språket!!! Och personbeskrivningarna och de dialoger och monologer som berättaren har. Djupa filosofiska funderingar eller kanske inte djuplodande alltid, men nyfikenheten på tillvaron parat med en förmåga att formulera sig, gör att jag har fastnat totalt. Handlingen i sig är inte så märkvärdig, utan handlar om vänskapen mellan två vänninor, om deras och andras liv i kvarteret, längtan att läsa och utbilda sig som krockar med nödvändigheten att kunna försörja sig. 
 
Ja, den här boken var faktiskt så bra som alla sa, men kanske inte av den anledningen som andra tycker. Jag föll för språket och människokännedomen som kommer till uttryck, för känsloanalysernas träffsäkerhet och det filosofiska tänkandets självklarhet som genomsyrar boken.
 

Kommentera här: