Janet Frame
Skrivandet räddade bokstavligt talat Janet Frames (1924-2004), om inte liv så åtminstone förstånd. Hon var nämligen feldiagnosticerad med schizofreni och var på mentalsjukhus i 7 år. Där fortsatte hon att skiva och när hennes debutbok vann ett prestigefyllt pris som det skrevs om i tidningen, läste hennes läkare det och stoppade den planerade lobotomin. Om jag inte minns fel så fick hon senare diagnosen autism. Ja, hon kanske inte blev diagnosticerad rent formellt, men jag har för mig att en läkare nämnde att hon förmodligen hade det.
Jag lärde känna Janet Frame via hennes självbiografiska trilogi Till Landet Är, En ängel vid mitt bord och Sändebud från Spegelsalen, samlade i en volym kallad En ängel vid mitt bord (Bonnier, 2009). Jag blev knockad direkt av språket men framförallt av hur hon berättade, hur hon såg på och uppfattade världen. I slutet av hennes liv var hon en uppenbar kandidat för Nobelpriset - en av de få som faktiskt går att läsa.....
Frame föddes som mittenbarn i en syskonskara på fem, i en fattig familj på Nya Zeeland. Redan tidigt märktes hennes "onormala" uppträdande (på det sätt hon var annorlunda, skulle kunna tyda på en diagnos inom autismspektrat). För unga, begåvade och känsliga kvinnor i Nya Zeeland på 40- och 50-talen var lärarinneyrket den enda framkomliga karriärvägen. Det passade dock inte Frame, som inte alls ville bli lärarinna, utan författare. Hennes sociala tafatthet gjorde henne dessutom olämplig för läraryrket. All denna stress och tryck på sig att vara "normal" ledde till en psykisk kollaps så att hon hamnade på mentalsjukhus, men räddades från lobotomi när hennes debutbok fick pris.
Frame bejakade sitt utanförskap och levde sitt liv på det sätt hon fann bäst, oavsett vad andra tyckte. Vad annars kan man egentligen göra, om man inte vill leva en lögn? Visst, ett sådant liv är ensamt och utsatt, men de vänner man ändå får är sanna och trogna vänner.
Trots sitt utanförskap så lyckades hon i andras ögon "bli" något, en internationellt erkänd författare.
