Drakviskaren
Jag glömde äta, jag glömde sova - ja, jag t o m avstod från att blogga (det är en vecka sedan sist!). Lovisa Wistrands bok Drakviskaren (Whip Media, 2017) har totalt uppslukat mig och jag kan inte bärga mig tills del 2 i en planerad trilogi kommer!
Vid en viss ålder får alla solalver en förmåga, men inte Iszaelda. Men egentligen är hon nog inte förvånad, för hon har aldrig passat in, alltid gått sin egen väg och hamnat i trubbel för det. Iszaelda tar en chans för att åtminstone få vara en del av stadens försvar, men upptäcks och kastas i Hålan eftersom kvinnor inte är tillåtna att bära vapen och strida. Medan hon sitter där anfalls staden av den onde Akares som vill döda alla solalver, trädalver och havsalver. Iszaelda har även personliga motiv att hämnas på honom och hon beslutar sig för att göra allt för att lyckas. Men hur kan hon göra något när hon är instängd och staden brinner?!
Drakviskaren är en fantasy som påminner både om Sagan om Ringen, Harry Potter och Games of Thrones. Debutanten Wistrand gör ett fantastiskt arbete med världsbyggandet som absolut är i klass med Tolkien och Martin! Fast hon sätter sin egen prägel genom sitt sätt att använda språket; ibland i korta avhuggna meningar, ibland med bara några enstaka träffande ord och ibland med en perfekt miljö - eller personbeskrivning. Jag har faktiskt inte sett någon annan behandla språket på det sätt Wistrand gör och jag har ändå läst i snart 40 år! Det är en svår konst att sätta sitt eget signum på en genre, men Lovisa Wistrand lyckas utan problem och jag ser som sagt fram emot att läsa del 2. Under tiden väntar jag i verkligheten.
