Det förlorade barnet
I förrgår var jag till bibblan och hämtade ut Ferrantes Det förlorade barnet. Inatt läste jag ut boken, som är på nästan 500 sidor. I denna den sista delen i Neapel-kvartetten så är det Elena som är berättarjaget och man får följa hennes liv från småbarnsåren tills julen då hon sitter med sina barnbarn. Man får förstås inte bara följa henne och hennes familj, utan även Lila, bröderna Solara, Nino och de andra från kvarteret i Neapel.
Livet blir inte alltid som man tänkt, men det kan bli bra ändå - eller så blir det som man vill och det var inte som man trodde det skulle vara. Det är omvälvande tider i Italien, både politiskt och samhällsdanande. Det som var förr kastas överbord för nya tankar, moral, tekniska framgångar etc. Kvinnans roll omskapas, men inte utan gnissel i maskineriet. Saker man tagit för självklara ifrågasätts och det leder till slitningar och splittringar inom familjer. Elena ska hantera sin gryende karriär som framgånsrik författare med rollen som småbarnsmor och huvudansvarig för hus och hem. Detta i en miljö som inte ser med blida ögon på kvinnlig frigörelse. Jag vill gärna tro att vi i Sverige hade kommit längre på den fronten, vid samma tid, men säker kan jag inte vara.
Som vanligt skriver Ferrante med ett språk som lever, glöder och sprakar, som sparkar och hoppar och håller en alert. Jag har sagt det förr, men säger det igen; jag har aldrig läst ett sådant språk förrut! Man slår upp boken och börjar läsa och nästa gång man ser på klockan har det gått flera timmar. Man känner inte tiden, som om man var i en annan dimension.
De här böckerna får en att vilja börja skriva, vilja börja forska, vilja ta reda på, studera; de gör en vetgirig och nyfiken på alltifrån politik till datavetenskap. De får en att väga ens ord, smaka på orden för att se om de passar, får en att tänka och känna på ett vidare och djupare plan. De här böckerna kullkastar det man trodde var möjligt att skapa med ord, dessa böcker är nyskapande!
