Born To Run
Om Bob Dylan kunde få Nobelpriset i litteratur, så väntar jag bara på att Bruce Springsteen också ska få det. Han har kallats - vilket jag mycket väl förstår varför - för musikens John Steinbeck. Hans låttexter är litteraur av hög kvalité, likaså han självbiografi Born To Run. I den får man följa honom från barndom till nutid och i centrum står - förstås - musiken och dess betydelse och påverkan i Bruce liv.
De första 6 åren uppfostrades han av sin farmor och hade helt fria tyglar, vilket han själv medger inte var så lyckat. Det blev svårt att anpassa sig till tider och rutiner när Bruce sedan skulle börja skolan. Musiken kom tidigt in i hans liv, eftersom hans mor alltid hade radion på. Visst lyssnade Bruce också, men det var inte förrän han hörde och såg Elvis på tv 1957 som han blev helt fast. Då skaffade han sig också in första gitarr, vilket inte gick så bra, men skam den som ger sig. Så småningom började Bruce lära sig spela gitarr och med mycken envishet och stort tålamod lärde han sig spela den musik som han älskade och fortfarande älskar: rock ´n roll.
Resten är historia som det brukar heta. Man får följa Bruce genom de första hundåren med slitgöra, då han spelade på pubar och diverse småställen tillsammans med sitt band, E Street Band. Första plattan kom 1973 och hette Greetings from Asbury Park men det var med plattan Born To Run som det stora genombrottet kom och det internationella genombrottet kom 1984 med plattan Born in the USA, men naturligtvis hade Springsteen släppt plattor där emmellan också.
Bruce nämner i sin biografi flera gånger att han av sin nära vän och mentor Jan Landau lärde sig hur han skulle bli en bättre låtskrivare, genom att läsa och studera, lyssna på musik och se filmer, samtidigt som hans tankar och funderingar om livet och tillvaron som han funderade över speglades i det han såg och läste. Och det gav resultat tycker jag. Bruce Springsteens texter är förrädiska i det att de är till synes enkla, men samtidigt går på djupet och skär genom märg och ben i sin träffsäkerhet. Så är också språket i dena självbiografi och den var ett sant nöje att läsa, inte bara för sitt språk utan också för sin öppenhet om svåra saker.
