Marion Zimmer Bradley
Marion Zimmer Bradley var en amerikansk sci fi-skräck- och fantasyförfattare, född (1930) och uppvuxen i Albany, New York, död 1999. Hon skrev oftast med en feministisk vinkling.
Bradley började skriva redan i tonåren och hade vid 15 års ålder redan hunnit skriva 4 romaner. Hennes debutroman kom ut 1961. Bradleys mest kända roman är nog Avalons dimmor som handlar om myten om kung Arthur ur ett mer feministisk perspektiv, där tyngdpunkten ligger på Morgaine och Guinevere. Hon skrev även omtolkningar av andra myter, te x Illiaden.
Kvinnlig frigörelse var viktigt för Bradley så 1984 startade hon en egen fantasytidskrift för att lyfta fram nya, främst kvinnliga, förmågor. Många är de kvinnliga författare som haft denna tidskrift som sin plattform för sitt fortsatta skrivande. Många är också de författare av denna genre, som inspirerats av Bradley.
I tisdagens krönika tog jag upp uppståndelsen kring att årets Nobelpris i litteratur gavs till en som många kallar för folkmordsförnekare, Peter Hanke. Då uppstod även en diskussion om man kan skilja på en författare och dennes verk. Kan en författare säga eller göra saker som går emot vissa moraliska och etiska principer, men samtidigt sägas vara en bra författare? Den diskussionen kan även föras gällande Marion Zimmer Bradley. När hennes dotter Moira Greyland avslöjade att hon blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin mor, gick det en chockvåg genom sci fi-genren. Hur hanterar man att en bärande pelare visar sig ha varit rutten, fast inte som författare utan som människa? Många författare inom genren gav en del av sina royalties till organisationer som tar hand om barn som blivit utsatta för övergrepp.
Så här säger dottern: "The first time she molested me, I was three. The last time, I was 12, and able to walk away … She was cruel and violent, as well as completely out of her mind sexually. I am not her only victim, nor were her only victims girls." Bradleys man dog i fängelse där han satt för att sexuellt ha förgripit sig på och våldtagit barn (vet dock ej om det även gällde hans egen dotter). Vilken fruktansvärd uppväxt! Hur kunde en person som skrivit så otroliga böcker säga och göra sådana här saker?!
En del reagerade med att skänka en del av sina royalties till välgörande ändamål, andra sa att de aldrig skulle köpa någon av hennes böcker igen. Jag tror att man som läsare känner sig delaktig i författarens verk och dåd, särskilt om man lever sig in i böckerna och tycker sig lära känna författaren bakom verken. Visar det sig då att författaren varit ett avskyvärt kräk, spiller det över på läsarna också, att man liksom själv delvis, om än dock ologiskt, får en doft av avskräde på sig.
Man kopplar ju samman en författare med dennes verk, för man utgår - kanske med rätta eller ej, det vet jag inte - att en del av författarens person avspeglas i de böcker denne skriver. Och dessa böcker läser man ju och de blir en del av sig själv. Jag har skrivit om detta fenomen som en boks cirkel i ett tidigare inlägg.
Ändå, man kan inte likställa ett verk med dess författare, man måste kunna skilja på sak och person, även om det ibland känns stört omöjligt. Jag har en av Marion Zimmer Bradleys mest framgångsrika bok, som står och väntar att bli läst. Jag hoppas att jag kan läsa den för vad den är; ett otroligt framstående verk inom sin genre.
