Endast fantasin sätter gränser
Endast fantasin sätter gränser!
Jag fick en gång en fråga om hur det går till när jag läser. Föreställer jag mig då att jag är personen det handlar om, att jag liksom kliver in i handlingen och blir någon annan? Här är mitt svar:
När jag läser, försvinner jag liksom bort till en annan värld. Fast det är nog snarare så att den världen spelas upp som en film. Ibland kan jag vara delaktig i filmen, men då mer som en betraktare i utkanten av händelserna. Är det en mycket bra bok, så försvinner den verkliga världen runtomkring och man djupdyker i fantasins världar. En boks huvudpersoner kan nästan kännas som gamla bekanta till slut. Ibland hänger dom kvar ett tag efter det man läst ut boken - ibland ännu längre - och man funderar på hur det gick för dom, varför dom gjorde si eller så, hur livet har format dom, etc. Böcker får en att tänka till; om livet, om relationer, om gott respektive ont osv. Som jag tidigare nämnde i ett inlägg så är exempelvis deckargenren ett bra format att ta upp dagsaktuella samhälleliga frågor.
Det är endast fantasin som sätter gränser. Ju mer man läser, desto mer töjs dessa gränser - och ju mer de töjs ut, expanderar, desto mer vill man läsa. Att läsa är att titta på en interaktiv film.
