Ensamhet i sällskap
Barbara Pym har ibland kallats för en modern Jane Austen, så därför blev jag nyfiken på henne och blev glad över att få möjligheten att läsa två av hennes romaner, som Modernista har gett ut i en volym, Ensamhet i sällskap som innehåller romanerna Förträffliga kvinnor och Höstkvartett.
Mildred Lathbury är en av alla dessa "förträffliga" kvinnor, dvs ogift, intelligent och självständig och mycket engagerad i den kyrkliga verksamheten. Hon dras in i ett äktenskapligt spel mellan hennes nya grannar, som är betydligt svårare att hantera än församlingens loppmarknader, kyrkkaffe och trädgårdsfester.
Den andra boken handlar om 4 ogifta kontorsarbetare som förs samman av sin isolering. De är kollegor, men inte vänner, men saker och ting inträffar som för dem närmare varandra.
Jag kan förstå varför en del har jämfört Pym med Austen; båda skrev om människors och deras relationer och hur komplicerat det kan vara, vilka krokiga vägar vänskap och kärlek kan ta innan de kan blomma ut i full blom. Skillnaden ligger i själva hantverket. Austen hanterar ett språk som är levande och som gör karaktärerna levande, man finner dem intressanta. Pyms karaktärer är tämligen ointressanta och tråkiga. Fast kanske är det just det som är tanken? Att skildra vanliga människors vanligt tråkiga liv? Att skildra kvinnors vardag, sådana kvinnor som har både ögon och öron med sig. Mildred fick mig att tänka på Agatha Christies Miss Marple, jag fick en känsla av att bägge delar en stor dos av förnuftigt tänkande, samt en oerhörd nyfikenhet på grannar. Mildred lever måhända ett tråkigt liv, men ser på livet med en gnutta humor. Likaså de äldre kollegorna, en viss humor skymtar där också. Kanske är budskapet att man ska ha en viss självdistans, inte ta livet på alltför stort allvar och veta att bakom nästa krök kan någonting oväntat och roligt vänta.
