Bakom fönstret skälver natten
Forough Farrokhzad är en av 1900-talets viktigaste och mest lästa iranska poeter. Hon gjorde sig känd som feministisk ikon och som en förnyare av den persiska poesitraditionen, med sina explicita texter och sitt politiska och sociala engagemang. Under sin korta karriär hann hon utkomma med fyra diktsamlingar samt ytterligare en postumt, och regissera den stilbildande dokumentären The house is black, innan hon avled i en bilolycka, 32 år gammal.
Jag har läst en ny svensk översättning av Namdar Nasser och redigerad av Helena Boberg, som innehåller ett urval dikter från En annan födelse (1963) och Låt oss tro på begynnelsen av en kall årstid (1973).
Farrokhzad skriver på ett avskalat språk, med en knivskarp träffsäkerhet skriver hon om livet, vad det är att vara människa, att vara kvinna, att vara älskande. Eller vad sägs om följande dikt?
I mörkret
I mörkret
ropade jag på dig
Det var tyst
och gardinerna vajade i vinden
En stjärna brann
En stjärna föll
En stjärna dog
i den dystra skyn
Jag ropade på dig
Jag ropade på dig
Hela min tillvaro
var som en kopp mjölk
i mina händer
och månens blå blick
snuddade vid fönsterrutorna
En sorgsen sång
steg som rök
upp från syrsornas stad
gled över fönsterrutorna
Hela natten lång
var det någon som drog hopplösa andetag
i mitt bröst
Någon ville stiga upp
någon ville ha dig
Två kalla händer
stätte ständigt bort henne
Hela natten lång
strilade sorgen ner
från svarta grenar
Någon förlorade sig
någon ropade på dig
och över henne vrältes luften
som en rasande vägg
I vinden
i den vandrande vinden
var mitt lilla träd förälskat
Var är vindens hus?
Var är vindens hus?