Läsningens åldrande
Läsningen åldras därför att kroppen åldras.
För 20 år sedan hade jag inga som helst problem med att läsa vilken bok som helst. För 10 år sedan började jag ana att något inte stämde med läsningen och nu märker jag att jag har stora problem att läsa vissa böcker. Sanningen att säga kan det bero på inte bara på åldrandet och hjärnans bristnade kapacitet, utan också på att jag äter starka smärtstillande för min smärta och verk, sedan jag var med om en bilolycka för 15 år sedan, samt att jag sedan 6 år äter ångestdämpande eftersom jag har Asperger. Att stoppa i sig tabletter i flera år kan aldrig vara bra även om syftet i sig är gott. Jag tror att hjärnan påverkas, men det är liksom inte som om jag hade något val.
Men om man nu ser på ett "normalt" åldrande av läsandet. Jag är snart 50 år och det sägs att hjärnans häjdpunkt är i 20-årsåldern och att man efter 30 års-åldern så märker man definitivt små tecken på åldrande; mindre ork, lite svårare med kognitionen osv. Tidigare läste jag endast facklitteratur och nu när jag tänker tillbaka så var det nog efter 30 som jag mer märkbart läste mindre sådant. Nu läser jag nästan aldrig en fackbok och om jag gör det får jag koncentrera mig ordentligt. Nu för tiden föredrar jag endast skönlitteratur. I skönlitteraturen är det inte nödvändigtvis tänkandet som är i centrum - missförstå mig rätt- men även kännandet är en stor del av läsandet, vilket ju underlättar när de kognitiva processerna har påverkats.
Naturligtvis märker jag även hur man orkar mindre rent fysiskt också, att stanna uppe sent och gå upp tidigt, som man gjorde i 20-årsåldern är bara att glömma. Sommarens värmeböljor är numera en plåga och inte en njutning av sol och bad. Jag blir rent sjuk av värmen.
Kanske är det ett ålderstecken att jag numer kan avnjuta barn-och ungdomsböcker? Tidigare skulle det inte falla mig in att läsa sådana böcker. Men numera fascineras jag av enkelheten i framställningen av det komplexa i att vara människa. Varför krångla till det?
Ja, varför krångla till det, varför inte bara vara, precis som ett barn och leva för stunden, här och nu? Vuxnas tänkande är omständigt, visserligen roande ibland att följa intellektuella banor, lösa politisk-filosofiska gåtor, men i grund och botten är det barnen som har löst meningen med livet: att bara vara. Som barn och YU var läsningen lustfyllt men någonstans på vägen blev den fylld med krav och måste och "borde". Att läsa är att vara, inte att göra.
Man behöver faktiskt inte lära sig något av att läsa, man kan bara vara i böckerna, tillsammans med karaktärerna, i en annan värld, med äventyr där man själv är hjälten.
