epiloger.blogg.se

Hanya Yanagihara, född 1974 i Los Angeles och uppväxt bland annat på Hawaii, är en amerikansk författare, journalist och redaktör bosatt i SoHo, New York. Yanagihara har sagt att Hawaii utgör, både för henne och för många andra amerikaner med asiatiskt ursprung ett slags upplevt hemland och hon själv kallar Hawaii 'hemma' även efter många år i New York.

Yanagihara avlade kandidatexamen vid Smith College 1995 och har jobbat för olika förlag innan hon blev verksam som redaktör för tidskriften Condé Nast Traveler och därefter redaktör för The New York Times magasin T. Hon har utgett två romaner, The People in the Trees och A Little Life. Den sistnämnda har översatts med svensk titel, Ett litet liv och belönades med Kirkuspriset för skönlitteratur 2015 samt nominerades samma år till både Bookerpriset och National Book Award.

Yanagihara kommer från en släkt bestående av en lång linje jordbrukare. Under uppväxtåren flyttade familjen ofta. Först från Kalifornien till Hawaii och därefter runt mellan olika delstater på fastlandet innan de återvände till ön. Yanagihara har beskrivit pappans rastlöshet som en drivande faktor bakom de många flyttarna. Hon minns många resor utmed amerikanska landsvägar som barn, där hon brukade betrakta motellen som passerade förbi i revy och fundera över vilka historier som kunnat utspela sig där, dolda från allmänheten. Döden var ett vanligt samtalsämne där hemma och pappan var inte främmande för att visa henne bilder på olika sjukdomsmanifestationer. Ett intresse för konst och människokroppen var något de delade.

Som Yanagihara själv minns det började hon skriva i fem till sexårsåldern, men var under barndomen mer intresserad av att måla. I tioårsåldern utvecklade hon en fascination för porträttmåleri, hennes pappa ville gärna uppmuntra hennes passion och med hjälp av en kollega som var patolog så fick Yanagihara öva bildkonst med kropparna på bårhuset som motiv. Yanagihara sa till the Guardian att det var fantastiskt och att hon inte hade haft något emot att bli forskare eller läkare, helst patolog i så fall. Sjukdomar som företeelse och själva kroppen, snarare än människan, verkade fascinerande för henne.

Yanagiharas personliga bibliotek samlar över 12 000 böcker. Hon har influerats mycket av sin fars smak med författare som Philip Roth, Anita Brookner, Iris Murdoch och Barbara Pym. Hennes smak i övrigt och en förståelse för värdet av det materiella upplever hon att hon snarare ärvt av sin mor som hon beskriver har en fantastisk smak för textilier och antika föremål.

Yanagihara har sagt att hon alltid levt ensam och inte är intresserad av att bilda familj. Hon tror liksom sina romanfigurer och verkliga vänner inte själv på äktenskapet, men har inget emot om andra väljer att gifta sig. Hon skulle gärna välja att bosätta sig i Asien i framtiden, helst Tokyo vars blandning av gamla seder och ultramoderna förhållningssätt hon fascineras av

Efter att ha tagit examen flyttade Yanagihara 1995 till New York och arbetade först på bokförlag, men upptäckte själv att hon inte hade någon talang för att välja storsäljare och köpte bara in ett enda verk åt förlaget. Hon bytte bokbranschen mot tidningsmagasin och jobbade först på den nedlagda blaskan Brill's Content och gjorde därefter många år som redaktör på Condé Nast Traveler och reste även själv som en del av arbetet. En företeelserna som fascinerar Yanagihara som resenär är hur olika länder kontrollerar främmande besökares upplevelse av dem. Hon lyfter fram framför allt Bhutan som ett intressant exempel med många begränsningar för turister, som att inte kunna hyra bil och ta sig fram på egen hand. I en allt mer utforskad värld framstår det för henne som radikalt och spännande.

Yanagihara arbetar sedan 2017 som redaktör på The New York Times magasinsupplement T. Hon har beskrivit sin redaktörsfilosofi med ett motto som hon fått av en äldre kollega, "när en skribent skapar en story så vill jag att den snackar med tio källor och läser tre böcker". The Guardian beskriver att Yanagihara ger ett pragmatiskt intryck och berättar att hon tog sitt nuvarande jobb dels för att författarskapet inte genererar tillräcklig inkomst och för att få sjukförsäkring. Yanagihara har beskrivit författarbranschen i USA som inskränkt och snobbig på ett sätt som påminner om modebranschen. 

 

Yanagihara gick på ett universitet med uteslutande kvinnliga studenter och fortsatte in i förlagsbranschens och magasinredaktionernas kvinnodominerade värld. Till The Times of India svarade hon att hon under tidsperioden studerat män noggrant, "nästan som en antropolog", när de undrade hur det kommer sig att hon skriver så väl om intima manliga relationer. Båda Yanagiharas romaner saknar tydligt formade kvinnliga karaktärer, enligt författaren är detta ett medvetet val för att utforska idén om att män har en mycket smalare emotionell repertoar att arbeta med. Kvinnors känsloliv anser Yanagihara är förhållandevis välbekant och därför mindre intressant att utforska för henne som hellre väljer vägen in i det manliga psykets mörka krypvindar. Hon vill utforska hur man kan klara sig efter den värsta sortens psykiska smällar med en så begränsad kommunikationsförmåga och frågar sig om det "finns trauma vars art gör det omöjligt att återhämta sig.".

Yanagihara har noterat att hon varken når, eller har några ambitioner att nå, samma språkliga höjd som sin förebild John Banville. En annan av hennes favoritförfattare är Hilary Mantel, vars tvära stilförändring mitt i karriären gjorde intryck. Även Kazuo Ishiguros förmåga att variera sin berättarstil, men ändå behålla en känsla för tematiskt berättande imponerar.

Arbetet på redaktionen anser Yanagihara enligt The Guardian vara till hjälp eftersom det ger en fristad från romanförfattandets värsta sidor inklusive tendensen till självupptagenhet. Tidningsmagasinets samarbetsklimat och kontakten med andra människor blir en underbar kontrast till författandets inåtvändhet. Förberedelserna inför Ett litet liv har involverat en omfattande insamling av porträttkonst, från Diane Arbus närmast groteska fotografier till Ryan McGinleys bilder av unga män i tillstånd av lust och drogrus, som hon arkiverat på en pinterestsida. Enligt henne är fotografi dock att betrakta som en sorts stöld från subjektet, konstnären är därmed en våldsverkare och betraktaren blir i förlängningen medskyldig till misshandeln.

Yanagihara är en mycket speciell person och detta märker man även i hennes författarskap. Jag har läst hennes Ett litet liv. Det är en bok som stannar kvar. Det är 4 år sedan jag läste den men den är lika levande nu som då jag just läst den. Vissa saker fastnar och ligger där och pockar i ens inre. Ibland tar man fram dom och tänker och känner, innan man varsamt stoppar tillbaka dom i ens hjärtas djup. 

Vi människor vill gärna kategorisera företeelser, upplevelser, människor och ting, men vissa människor och saker låter sig inte kategoriseras så lätt.  Yanagihara och hennes böcker hör till dessa. Vi kan glädjas åt att hennes 3:e roman, To Paradise, kommer ut i början på nästa år. Den ser jag fram emot att läsa.

Källa