Ett litet liv
När jag läste ut Ett litet liv av Hanya Yanagihara strax efter halv åtta imorse, efter att ha läst hela natten, så avslutade jag samtidigt en av de starkaste läsupplevelserna i mitt liv.
Ramberättelsen är historien om fyra vänner, som möts i college och håller ihop upp i åren. Man får följa Jude, Malcolm, JB och Willem från deras studietid, genom de första åren i deras arbetsliv, när karriären tar fart och upp i medelåldern. Jag tror det är en gåva att få ha sådana vänner, som stannar kvar hos en och som man själv stannar kvar med, så länge, hela ens vuxna liv. En sådan lång vänskap gör ju också att man lär känna varandra på djupet, eftersom man stöts och blöts mot varandra, är med varandra i med- och motgångar.
Man får turas om att följa de 4 olika vännerna, men mest handlar det om Jude. Det är också hans liv som bokens titel hänsyftar på. Vad boken handlar om, förutom det synliga, ramberättelsen, är frågan om livet är värt att leva till varje pris, om även ett litet och betydelselöst liv är värt att kämpa för, om hur mycket man kan kämpa för att inte bara existera utan leva. Boken handlar om vem som bestämmer vad som är meningsfullt i livet och inte. Är det ytan som är viktig? Om allt synes bra, räcker det för att det ska vara bra? Kan man låtsas hur mycket som helst? Judes liv har varit ett helvete och han försöker med näbbar och klor att skapa ett nytt liv åt sig och att uppehålla skenet att allt är bra - men kan man säga att det är en fasad om det är det enda liv man har?
Igår skrev jag ju kort om denna bok, så en del är redan sagt, som te x;
Jag gråter och skrattar om vart annat igenkännande, nickar medhåll och skakar ibland på huvudet; jag tänker på personernas handlingar och deras personligheter, varför de för si eller så, hur troligt det är, hur författaren kan skriva så inkännande om vissa ämnen - ja, faktiskt om alla ämnen som tas upp i boken - allt är så realistiskt, så levande! Jag har t o m sett en intervju på nätet med författaren ifråga på en playkanal.
Jag kände igen mig mycket, förstod precis hur Jude kände sig, vad han brottades med. Boken hjälpte mig att få perspektiv på mitt eget liv, förstå vikten av att inte gömma något, att vara ärlig mot sig själv.
Boken ger en bild av hur svårt män har att prata om känslor och ibland undrar jag om det verkligen är så svårt som det utmålas? Dubbellivet Jude kan sägas leva verkar ibland lite väl otroligt, men samtidigt behöver jag ju bara gå till mig själv för att veta hur stark önskan och längtan om ett normalt liv kan vara, ett enda, normalt, litet liv.
Läs boken och bered dig på att förändras som människa!
