Mary Shelley
När Mary Shelley föddes i Somers Town, London, år 1797 hette hon Mary Wollstonecraft Godwin. Hon var den feministiska filosofen Mary Wollstonecrafts andra barn, och sin fars, den politiske filosofen, författaren och journalisten William Godwins första. Modern Wollstonecraft dog i barnsängsfeber tio dagar efter Marys födelse. Godwin lämnades därmed ensam att uppfostra Mary och hennes äldre halvsyster Fanny Imlay, Wollstonecrafts barn med den amerikanske prospektören Gilbert Imlay. Ett år efter Wollstonecrafts död gav Godwin ut verket Memoirs of the Author of A Vindication of the Rights of Woman (1798), som var avsedd att vara en uppriktig och känslosam hyllning till hans avlidna hustru. Istället väckte boken skandal, då han i den avslöjar att Wollstonecraft haft en affär utan att vara gift, och dessutom fött ett utomäktenskapligt barn. Mary fick dock läsa boken och lärde sig under sin barndom att vårda minnet efter sin mor.
Marys tidiga barndom var lycklig, att döma av de brev William Godwins hushållerska och barnjungfru Louisa Jones skrev. Godwin var dock ofta djupt skuldsatt, och då han upplevde att det var svårt att uppfostra två flickor på egen hand började han se sig om efter en ny hustru. I december år 1801 gifte han om sig med Mary Jane Clairmont, en välutbildad kvinna som hade två egna barn, Charles och Claire. De flesta av Godwins vänner ogillade hans nya hustru, och har beskrivit henne som grälsjuk, omogen, ful och ilsken. Godwin var dock sin hustru mycket tillgiven, och äktenskapet var lyckligt. Mary, å andra sidan, kom att avsky sin styvmor. C. Kegan Paul som skrev en biografi över William Godwin på 1800-talet antyder att styvmodern på klassiskt manér favoriserat sina egna barn på Marys bekostnad.
Tillsammans bestämde sig paret Godwin för att starta ett förlag som de kallade M. J. Godwin, och som även sålde barnböcker, kartor, skrivmateriel och spel. Tråkigt nog blev företaget ett misslyckande och Godwin tvingades ta stora lån för att kunna hålla företaget flytande. Han tog också nya lån för att kunna betala tillbaka gamla skulder, vilket bidrog till familjens växande ekonomiska problem. 1809 var Godwins företag nära konkurs, och själv stod han "på förtvivlans rand". Godwin slapp hamna på gäldstuga tack vare bidrag från filosofiska supportrar och meningsfränder såsom Francis Place, som hjälpte honom genom att låna ut mer pengar.
I juni år 1812, sände Marys far henne för att bo hos den radikale filosofen William Baxter och hans familj i närheten av Dundee i Skottland. Baxter hade gjort sig känd för sina från normen avvikande åsikter kring religionen. Godwin skrev till Baxter: "Jag är angelägen om att hon ska uppfostras...som en filosof, ja till och med som en cyniker". Forskare har föreslagit att det även kan ha funnits hälsomässiga skäl till att Mary skickades på denna resa, kanske ville hennes föräldrar att hon skulle komma bort från deras ekonomiska problem. Syftet kan även ha varit att introducera henne för radikala, politiska, idéer. Mary Godwin njöt av de vida omgivningarna kring Baxters hus, och av umgänget med hans fyra döttrar. År 1813 återvänder hon och tillbringar ytterligare tio månader hos familjen. I förordet till Frankenstein år 1831 skriver hon: "Jag skrev då – men i en mycket alldaglig stil. Det var under träden på markerna kring huset, eller på de trädlösa bergens kala sluttningar i närheten, som min verkliga stil, min fantasis luftiga flykt, föddes och utvecklades".
Mary Godwin träffade antagligen den radikale poeten och filosofen Percy Bysshe Shelley för första gången under perioden mellan hennes två vistelser i Skottland. När hon kom hem för andra gången hade Percy Shelley separerat från sin hustru (Harriet Shelley) och blivit en regelbunden besökare hos Godwin. Han ställde även upp och lovade hjälpa Godwin med hans skulder. Percy Shelleys politiska radikalism, i synnerhet hans åsikter om ekonomi som han hade plockat upp i Godwins Political Justice (utgiven år 1793), hade lett till att han kommit på kant med sin förmögna, aristokratiska familj. De ville att han skulle forma sitt liv efter de normer som gällde för medlemmar av den besuttna adeln, medan han själv ville använda sin förmögenhet till att hjälpa de nödställda. Percy Shelley hade därför problem med att komma åt pengar, till dess han kunde tillträda sitt arv, då hans familj ville förhindra att han slösade bort medlen på att försöka komma till rätta med "politiska orättvisor". Efter att under flera månader ha lovat att hjälpa Godwin tillkännagav Shelley till slut att han inte kunde, eller inte ville, betala samtliga Godwins skulder. Godwin upplevde detta som ett svek, och blev mycket arg.
Mary och Percy började träffas i hemlighet vid Mary Wollstonecrafts grav på kyrkogården vid St Pancras Old Church, och de blev förälskade - hon var nästan 17 år, han var nästan 22. Till Marys stora besvikelse var hennes far emot förhållandet, som han gjorde allt för att försöka avbryta, och därmed rädda dotterns "ofläckade rykte". Detta var vid samma tid som Godwin slutligen fick veta att Shelley inte ämnade betala hans skulder. Mary, som senare skrev och berättade om sitt "överdrivna och romantiska förhållande till min far", förvirrades av hans uppträdande. Hon betraktade Percy Shelley som ett förkroppsligande av sina föräldrars liberala, reformivrande, idéer, i synnerhet Godwins åsikt att äktenskapet var ett hindrande monopol, en åsikt han hade förfäktat i Political Justice, men sedan tagit avstånd ifrån. Den 28 juli begav sig paret i hemlighet till Frankrike, och de tog med sig Marys styvsyster Claire. Percys gravida hustru lämnades dock kvar.
Efter att ha övertalat sin styvmor som förföljt dem till Calais, att de inte ämnade återvända, reste systrarna och Shelley till Paris, och sedan vidare genom det av krig härjade Frankrike till Schweiz. De fick använda sig av de transportmedel som stod till buds, allt från vagn, till åsnor och mulor. "Det var som att befinna sig i en roman, en förkroppsligad romantisk berättelse", erinrade sig Mary Shelley resan år 1826." Medan de reste läste Mary och Percy verk av Mary Wollstonecraft och andra, de skrev en gemensam dagbok och fortsatte även med sina egna författargärningar. I Lucerne tvingades de av brist på pengar att vända tillbaka. De färdades på Rhen, och fortsatte sedan landvägen till den holländska hamnstaden Marsluys, och anlände i Gravesend, Kent, den 13 september 1814.
Situationen som väntade Mary Godwin när hon återvände till England var full av komplikationer, även sådana hon inte kunnat förutse. Antingen före, eller under, resan hade hon blivit gravid. Hon och Percy stod nu utan medel att kunna försörja sig själva, och till Marys förvåning vägrade hennes far att hjälpa dem, eller ens ha något med dem att göra. Paret flyttade in i ett par anspråkslösa hyresrum i Somers Town, och senare flyttade de till liknande rum vid Nelson Square. De fortsatte att läsa och skriva lika mycket som tidigare, och de besöktes ofta av Shelleys vänner, till exempel Thomas Jefferson Hogg och författaren Thomas Love Peacock. Ibland tvingades Percy Shelley att lämna hemmet för att gömma sig undan från sina långivare. Parets förtvivlade brev till varandra vid dessa tillfällen visar hur smärtsamt det var för dem att vara åtskilda.
Gravid och vid dålig hälsa tvingades Mary att uthärda Percys lycka då hans hustru Harriet födde honom en son sent år 1814, samt det faktum att han ofta åkte ensam på utflykter med Claire när Mary var för svag för att följa med. Hon tröstades en smula av att få besök av Hogg, som hon till en början tyckt illa om men som sedan blev en nära vän. Det förefaller som om Percy Shelley ville att Mary Godwin och Hogg skulle ha en relation. Mary avvisade inte denna idé, eftersom hon principiellt var för den fria kärleken. I praktiken var det dock så att hon enbart älskade Percy Shelley och hon gick aldrig längre än till en oskyldig flört med Hogg. Den 22 februari, två månader för tidigt, födde Mary en dotter som man inte trodde skulle överleva. Den 6 mars skrev hon till Hogg:
- "Min käre Hogg, min baby är död – kan du komma och hälsa på mig så snart som möjligt. Jag längtar efter att få träffa dig – den mådde alldeles bra när jag gick och lade mig – jag vaknade på natten för att amma den, den verkade "sova" så stilla att jag inte ville väcka den. Den var död redan då, men "det" upptäckte vi inte förrän på morgonen – det ser ut som om den dog av kramper att döma av utseendet – Kan du komma – du är en så lugn varelse & Shelley är rädd att jag ska få feber på grund av bröstmjölken – för jag är inte längre en mor nu". (My dearest Hogg my baby is dead—will you come to see me as soon as you can. I wish to see you—It was perfectly well when I went to bed—I awoke in the night to give it suck it appeared to be sleeping so quietly that I would not awake it. It was dead then, but we did not find that out till morning—from its appearance it evidently died of convulsions—Will you come—you are so calm a creature & Shelley is afraid of a fever from the milk—for I am no longer a mother now.)
Som en följd av förlusten av barnet drabbades Mary Godwin av en akut depression, som förföljdes av tankar på babyn. Till sommaren hade hon dock åter blivit gravid, och hon repade sig då. Percy Shelleys ekonomi förbättrades dramatiskt då hans farfar, Sir Bysshe Shelley, dog och efterlämnade ett arv åt Percy. Paret åkte till Torquay på semester, och hyrde sig sedan ett tvåvåningshus i Bishopsgate, vid kanten av Windsor Great Park. Vi vet ganska lite om denna period av Marys liv, då hennes dagbok från maj 1815 till juli 1816 gått förlorad. Det var i Bishopsgate som Percy skrev sin dikt Alastor, or The Spirit of Solitude, och den 24 januari 1816 födde Mary honom en andra son, William, som uppkallades efter hennes far men snart fick smeknamnet Willmouse. I sin roman The Last Man beskriver hon senare Windsor som en "Edens lustgård".
I maj år 1816 reste Mary Godwin, Percy Shelley och deras son till Genève tillsammans med Claire. De planerade att tillbringa sommaren hos poeten Lord Byron, som nyligen hade haft en affär med Claire vilket lett till att hon var gravid. Följet anlände till Genève den 14 maj 1816. Mary kallade sig under resan "Mrs Shelley". Byron anslöt sig till sällskapet den 25 maj tillsammans med sin unge läkare John Polidori., och hyrde sig ett hus, Villa Diodati, i närheten av Genèvesjön. Percy Shelley ett mindre hus vid namn Maison Chapuis, vid stranden i närheten. De ägnade sig åt att skriva, ro på sjön, och samtala till långt ut på nätterna.
"Det visade sig bli en blöt och otrevlig sommar", erinrade sig Mary Shelley år 1831, "och ihållande regn tvingade oss ofta att stanna inomhus flera dagar i sträck". Sällskapet ägnade sig sådana dagar åt att samtala, bland annat diskuterade man de experiment som naturfilosofen Erasmus Darwin ägnat sig åt på 1700-talet, och som sades ha lett till att han kunnat ge "liv" åt död materia. Man talade även om huruvida det kunde bli möjligt att återge livet till någon som avlidit. medan de satt kring brasan i Byrons villa roade sig sällskapet även med att läsa tyska spökhistorier, vilket föranledde Byron att föreslå att de var och en skulle försöka sig på att skriva en egen historia på ett övernaturligt tema. Strax därefter, i en sorts vakendröm, fick Mary Godwin uppslaget till Frankenstein.
- "Jag såg den bleke man som studerat de oheliga konsterna böja knä bredvid den tingest han skapat. Jag såg den ohyggliga skepnaden av en man som låg utsträckt, och sedan, med hjälp av någon mäktig maskin, började skepnaden vakna till liv och röra sig med en obekväm, halvt levande, rörelse. Skrämmande var det, för överlägset skrämmande skulle resultatet bli om någon människa skulle företa sig att håna Skaparens fantastiska plan."
Hon började skriva på vad hon inledningsvis trodde skulle bli en novell. Tack vare uppmuntran från Percy Shelley valde hon sedan att utarbeta texten till sin första roman, Frankenstein: eller den moderne Prometeus, utgiven år 1818. Hon beskrev senare den där sommaren i Schweiz som det tillfälle i livet då "jag lämnade barndomen och steg ut i livet".
När de återvände till England i september flyttade Mary och Percy, tillsammans med Claire som skaffade sig rum i närheten, till Bath där de hoppades att det skulle vara möjligt att hemlighålla Claires graviditet. I Schweiz hade Mary fått två brev från sin halvsyster Fanny Imlay, där denna skrev om hur olycklig hon var. Den 9 oktober skrev Fanny ett oroväckande brev från Bristol, vilket fick Percy Shelley att ge sig iväg och leta efter henne, utan framgång. På morgonen den 10 oktober hittades Fanny Imlay död i ett rum på ett hotell i Swansea, tillsammans med ett självmordsbrev och en tom flaska laudanum. Den 10 december hittades Percys hustru Harriet drunknad i en sjö i Hyde Park. Båda dessa självmord tystades ner. Harriets familj försökte förhindra att Percy, uppmuntrad av Mary Godwin, skulle lyckas få vårdnaden av hans två barn med Harriet. Hans advokater rådde honom att gifta sig, då detta skulle förstärka hans ställning i vårdnadstvisten, så Percy och Mary, som var gravid igen, gifte sig den 30 december 1816 i St Mildred's Church, London. Mr och Mrs Godwin var där vid vigseln, vilket satte punkt för familjekonflikten.
Tyvärr blev Mary relativt tidigt änka, redan 1822. Shelley levde ett mycket händelserikt liv och hennes författarkarriär tog fart, men hon är mest känd för sin roman Frankenstein.
