Kjell Westö
Kjell Westö växte upp i stadsdelen Munkshöjden i nordvästra Helsingfors. Familjen var helt svenskspråkig, men redan under den tidiga barndomen lärde han sig finska och talar språket flytande sedan dess. När Westö var tio år gammal flyttade familjen till Munksnäs. Föräldrarna John-Eric och Christina Westö, född Hedberg, hade vuxit upp i Österbotten, men flyttat till Helsingfors för att studera. De var utexaminerade från Svenska handelshögskolan och fadern arbetade inom musikindustrin. Till familjen hörde också den yngre brodern Mårten, som senare blev författare och översättare.
Westö har berättat att han älskade att skriva fantasiuppsatser i skolan. Hans stora intresse som barn var idrott men i tonåren tog musikintresset över och han började spela gitarr i olika källarband.
Westö studerade journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan i Helsingfors åren 1981-85 och litteratur vid Helsingfors universitet 1985-87. Han tog dock aldrig någon examen.
Före sin författarkarriär arbetade han som journalist vid tidningarna Hufvudstadsbladet och Ny Tid och publicerade reportage, dikter och noveller i unglitterära tidskrifter såsom KLO och Folkjournalen. Westö arbetade också som skivförsäljare och skrev musikkritik i bland annat Hufvudstadsbladet.
Westö är frånskild och har två vuxna söner. Han bor i Helsingfors innerstad och hans största fritidsintresse är fortfarande musiken. Han spelar gitarr i två coverband, WHAT? och Nyrok Dolls.
Kjell Westö debuterade 1986 med en diktsamling Tango Orange. Efter detta började han skriva prosa i form av noveller. Westö romandebuterade med Drakarna över Helsingfors år 1996 och boken blev hans genombrott. Den behandlar samhälls- och strukturomvandlingarna från andra världskrigets slut till mitten av 1990-talet, med familjeband och generationskonflikter som centrala temata. Också staden Helsingfors och dess utveckling spelar en central roll i romanen.
Westös andra roman Vådan av att vara Skrake kom år 2000 och nominerades till Finlandiapriset. I boken sammanbinder Westö de manliga huvudpersonernas marginella öden i en fiktiv helsingforsisk förortsmiljö.
Romanen Lang kom två år senare (2002) och i den skildrar Westö den samtida medievärlden ironiskt och satiriskt. Romanen nominerades för Finlandiapriset och Nordiska rådets litteraturpris och översattes till tretton språk.
Westös fjärde roman Där vi en gång gått (2006), en kollektivroman som skildrar 1900-talets första tre årtionden via ett Helsingfors i förändring, blev en enorm framgång och belönades med Finlandiapriset. Den blev både teaterpjäs, film och tv-serie och med den blev Westö även känd i Sverige. Romanen har översatts till åtta språk.
Romanen Gå inte ensam ut i natten från år 2009 är den fjärde och sista av de fristående böckerna i Helsingforssviten och beskriver 1960-talets popvärld med arbetarklassens olika livsöden i fokus.
År 2011 publicerades Sprickor, en samling krönikor och essäer från tjugofem års tid, och 2013 kom romanen Hägring 38. Den är en thrillerartad skildring av Finlands svåra tid strax före andra världskriget. Romanen nominerades för Augustpriset och Finlandiapriset 2013 och belönades med Nordiska rådets litteraturpris och Sveriges Radios romanpris 2014. Samma år fick Westö också Samfundet De Nios Stora pris samt Aniarapriset för sitt samlade författarskap. Båda priserna delas ut i Sverige.
2017 kom romanen Den svavelgula himlen. En Helsingforspojke växer upp i skuggan av den välbärgade och mäktiga familjen Rabell, som har en ståtlig gård i närheten av hans föräldrars enkla sommarstuga. Pojken blir vän med den självsäkre Alex och får vistas nära familjen, som bär på hemligheter under den polerade ytan. Men han blir också förälskad i Alex lillasyster Stella Rabell. Deras band är starkt men relationen är skoningslös, och genom decennierna kretsar de två ständigt kring varandra utan att kunna välja eller välja bort kärleken, samtidigt som den stora världen förändras och tränger in i deras liv.Det är en episk Helsingforsskildring om familjeband, kärlek och vänskap, men också en kritisk genomlysning av hur våra drömmar och minnen färgas av kön, klass och tidens gång. Här finns författarskapets alla signum och i romanen hörs ekon från Kjell Westös tidigare verk. Men laddningen är starkare och svärtan djupare än förr.
I dagarna har Westö kommit ut med romanen Tritonus. Stjärndirigenten Thomas Brander har låtit bygga en överdådig villa ute i skärgården. I Casa Tritonus ska han koppla av från de tärande arbetsresorna, men självbilden är inte vad den varit, och efter en rad motgångar i yrkes- och kärlekslivet kan det dyrköpta palatset inte lugna nerverna. En alltför utåtriktad och nyfiken granne blir också ett hot mot sinnesfriden.
Till slut finner Brander och grannen, skolkuratorn och amatörmusikern Reidar Lindell, ändå en gemensam ton i umgänget, och en kärv vänskap uppstår mellan dem. Med Lindell följer också invånarna i Ravais och deras inbördes relationer, som till slut blir också Branders angelägenhet. Ute i skärgården kan man inte fly in i anonymiteten, här delar man varandras glädje och sorg. Här sitter man i samma båt också när den läcker.
Tritonus är den musikaliska termen för det dissonanta djävulsintervallet, och romanen Tritonus pendlar mellan harmoni och dissonans, i sökandet efter svaren på några akuta frågor: hur kan vi leva tillsammans, med alla våra olikheter, i en tid som vår? Finns det försoning och botgörelse, innan allt är försent?
