Virginie Despentes har skrivit 10 böcker, men bara den första, liksom de senaste tre har kommit ut på svenska. Det är de senaste tre som jag läst och även recenserat här på bloggen; trilogin om Vernon Subutex och människorna runt omkring denne. Despentes är även filmmakare.
Despentes började sin karriär som frilansjournalist på olika porrtidningar och blev känd för sitt språk och sina texter. Hon har även arbetat som filmkritiker av porrfilmer, som prostituerad och rockjournalist, bara för att nämna några yrken. Despentes kom ut som lesbisk omkring 2005.
Despentes har tilldelats ett flertal franska och tyska litteraturpriser. Hon har suttit i juryn för Frankrikes mest prestigefulla pris Goncourt-priset.
Jag älskar henne! Det märks att hon varit rockjournalist för hennes stora kunskap om musik lyser igenom i Subutexböckerna (som är de enda jag läst av henne). Hennes språk är uppkäftigt träffsäkert och helt enkelt lysande. Karaktärsbeskrivningarna är spot on och kan inte bli bättre. Ja, jag tror inte det finns något negativt med henne som författare. Detta är ett högkvalitativt författarskap, som vi absolut kommer att höra mer av även här i Sverige. Här har svensk medelmåtta inget att hämta, våra författare kommer inte alls upp i denna nivå och patriot som jag ändå är tycker jag det är tråkigt, men jag vet inte vad man kan göra åt det.
Despentes har helt klart en egen stil och hennes stora arbetserfarenhet är så tydligt till hennes fördel; hon vet vad hon skriver om, inte genom research utan genom erfarenhet - och då blir texten sanningsenlig på ett sätt som läsaren känner är äkta.
Despentes har jämförts med Houellebecq och det är en rättvis jämförelse tycker jag. Hon har även jämförts med Balzacs, men även vid Rabelais och Zolas. Hon är en mångdimensionell författare vars språk sprudlar, forsar, hoppar fram skarpt som en kniv men mjukt som en fjäder. Despentes väjer inte för något; även det fula tar hon upp, det våldsamma, det som man kanske egentligen inte alls vill läsa om - men Despentes framställer detta på ett sådant sätt att man inte blir rädd eller äcklad, det bara är som det är.
Virgine Despentes har tidigare i år meddelat att hennes tid inte räcker till för de månader av läsning som krävs för att kunna utse Goncourt-pristagarna. Hon skriver i ett brev till akademien att hon flyttar till Barcelona och att hon vill prioritera sina egna skrivprojekt. När hon för fyra år sedan blev vald och tackade ja överskattade Despentes sin egen arbetskapacitet samtidigt som hon underskattade den insats som uppdraget kräver.
Ja, jag vet att det är en klyscha, men jag är övertygad om att
Virginie Despentes mycket väl kan komma ifråga om Nobelpriset någon gång i framtiden. Kom ihåg att ni läste det först på Epiloger! I vilket fall så är
Despentes en kultförfattare redan under sin livstid.
Despentes fixerar offren i ett samhälle där kapitalismens avigsidor blottas, med nedmonterade skyddsnät, osäkra arbetsförhållanden och en växande högerextremism och terrorbrott.
Medan jag väntar på nästa svenska stjärnskott på den högkvalitativa himlen, läser jag Subutex- trilogin. Om igen. Och igen. Det är faktiskt bara Despentes efternamn som pryder bokomslaget. Det är hur stor hon är, det räcker med det.
