Vernon Subutex 3
Den avslutande delen i Virginie Despentes trilogi om Vernon Subutex (Norstedts, 2020) är en av de mest bländande uppvisningar i romankonsten som jag läst. Även om man inte läst de andra två delarna, så förstår man ganska snabbt att Vernon Subutex är en fd skivhandlare som blivit hemlös, hamnat på dekis, men kommit på fötter genom människor som blivit så fascinerade av honom att de tagit honom till sig. Från att samlas i en park, så har gruppen omkring Subutex uppgraderat sig till att hyra hus där de ordnar s k sammanstrålningar, som är träffar där man lyssnar på musik och dansar, kanske talar om något man tycker är viktigt eller läser poesi. Musiken och dansen står dock i centrum och dessa skickar energier mellan deltagarna som förändrar dom i grunden.
Man får följa olika individer omkring Vernon och det är här som Despentes briljerar. På ett övertygande sätt får man en inblick i en fascist tankesätt, en kommunists, en fd missbrukares, etc.
Vi får möta filmproducenten Dopalet, på vars rygg Aïcha och Céleste har hämndtatuerat ”våldtäktsman”. En tatuering som han tar bort och ersätter med ett japanskt tecken innan han börjar jaga de bägge kvinnorna. Med alltför benäget bistånd av ett par övertända svin till Hells Angels-killar.
Aïcha: dotter till den sekulära muslimen Sélim och porrstjärnan Vodka Santana. Konverterad till islam. Hon hamnar som au pair i ett muslimskt hem i Frankfurt, lyder alla stränga regler om könsåtskillnad – som mannen i huset sakta börjar bryta mot … en gripande liten novell mitt i boken.
Olga är en stark och resolut jättekvinna som vill abortera bort alla manliga foster, älskar hundar och inte drar sig för någonting. Hon är lika begiven på ”råkurr” som på chips.
Det är så levande beskrivet så man upplever att man faktiskt känner dessa personer! Despentes ger även en levande samtidsskildring av Frankrike och väver in de större samhällshändelserna som hänt, bl a de två stora terrorattentaten.
Despentes har varit rockjournalist och det märks, för hennes kunskap om musik är väldigt gedigen. Hon beskriver även olika band och grupper på ett sådant sätt att jag ofta fick avbryta läsningen och gå in på Spotify för att lyssna. Många nya playlists har det blivit, min syn på musik har förändrats, även om jag alltid lyssnat på musik så gör jag det nu på ett helt annat sätt. Jag tycker om sådant, att olika kulturyttringar kan leda till andra yttringar; böcker till film, film till böcker eller böcker till musik.
Men slutet gillar jag inte. Det sista kapitlet känns som om det är skrivet i en hast för att knyta ihop något, men egentligen kommer slutet helt oväntat, i alla fall för mig. Som sådant är det inte fel, men det blir för hastigt på och känns framstressat.
Hur som helst, efter att ha läst denna sista del, får mig att värdera de andra delarna på ett annat sätt och jag känner att jag vill läsa om hela trilogin snarast.
Läs mer om boken här
