Ingenting mindre än ett mirakel
Markus Zusak blev internationellt känd genom sin roman Boktjuven. I oktober i år kom hans första vuxenroman ut, Ingenting mindre än ett mirakel (Norstedts, 2019). Matthew Dunbar är äldst i en brödraskara av 5 och det är han som är berättare. Han berättar sin familjs historia, om en pojke, en bro. I fokus är Clay, den näst yngste. När pappan efter en tids bortavaro kommer tillbaka och ber om hjälp med ett brobygge, är det endast Clay av bröderna som svarar. De andra har goda skäl att låta bli.
Zusak berättar om hur till synes slumpmässiga saker kan ändra livet, kan få in ens livsväg i ett helt nytt skede; moderns flykt och flytt från bakom Järnridån, faderns stora kärlek, hur de möttes, deras liv med en stor barnaskara, när deras mor insjuknar och deras far flyt fältet och hur Clay försöker hjälpa sin far att bygga en bro för att förena familjen.
Zusaks ord slår omkull mig och jag förstår inte vad dom säger. När det slutar snurra i huvudet ställer jag mig upp och ser mig förvirrat omkring. Sakteliga börjar orden stadga sig, ta form och bli begripliga igen. Vad som då framträder är ett landskap målat på ett helt nytt osannolikt sätt. Men orden är även en framvällande flod som obönhörligt tar med sig allt i ens väg.
Romanen är drabbande, fick mig att tänka på mitt eget liv, på mina egna relationer, på kärlek till djur och litteratur och den allomfattande kärleken till en individ. Tyvärr är den bitvis seg och hade därför tjänat på att kortas 100-150 sidor. Ändå - Ingenting mindre än ett mirakel är en blivande klassiker just därför att den på detaljnivå studerar livets verklighet och villkor.
