Flauberts papegoja
Julian Barnes genombrottsroman kom ut 1984 (på sv-86) och jag har läst en utgåva från Forum förlag, 2018. Romanen heter Flauberts papegoja och handlar om änkligen och nyligen pensionerade läkaren Geoffrey Braithwaite, som är en amatörforskare om författaren Gustave Flaubert, som levde mellan 1820-1880. Flaubert är mest känd för sin roman Madame Bovary, som på sin tid blev något av en skandal.
Braithwaite ger läsarna en gedigen genomgång av Flauberts författarskap, hans åsikter och uppfattningar i olika frågor, så att det blir som att Flaubert är en nära vän. Det är riktigt roligt att läsa, en närgången litteraturanalys av det mer ovanliga slaget. Jovisst, det är en papegoja med, för Braithwaite upptäcker att det finns två gröna papegojor som hävdas vara den som Flaubert hade på sitt skrivbord när han skrev novellen Ett enkelt hjärta. Även om rubriken hänsyftar på detta så är ändock inte letandet i fokus, utan Flauberts författarskap.
Man får många frågor att fundera på angående litteratur och läsande. Ganska så omgående i boken ställs en fråga som var av stor betydelse för Flaubert, nämligen varför vi måste lära känna författaren bakom det skrivna, varför räcker det inte med böckerna? Det är ju också den frågan som Elena Ferrante ställer sig och också av den anledningen skriver under pseudonym och hon får hela tiden försvara sin ståndpunkt mot de som menar att det är en PR-kupp för att sälja mer. Flaubert ville att det skulle räcka med det skrivna, att författarpersonligheten skulle vara betydelselös. Han ville inte ens att något, knappt ens hans böcker skulle bevaras åt eftervärlden; inga minnesmärken, inget museum där han bott, etc. Liksom en viss person i Zafons Vindens skugga, så skulle Flaubert kunna tänka sig att t o m bränna upp sina verk, för han började avsky dess ihållande berömmelse. Ett känt citat av Flaubert är följande: Författaren i sitt verk måste vara såsom Gud i sitt universum, allestädes närvarande och ingenstans synlig.
Angående litteratur och läsning menar Flaubert att det inte finns någon perfekt läsare någonstans: Min läsning kan vara värdelös om man bedömer den med litteraturhistoriska och litterära kritiska termer, men den är inte värdelös ur glädjens synpunkt.
Ja, boken handlar till största delen om Flaubert och nästan ingenting om Braitwaite, som ändå är den fiktive författaren av detta verk - helt i enlighet med Flauberts åsikter så håller sig Braitwaite sig ganska så osynlig och låter istället sin text tala. Det som inte står är också talande.
