Sonett 18
Skall jag dig likna vid en sommardag?
Du är mer älsklig, mera vän och blid;
majs ljuva knoppar störs av vindens tag
och alltför kort är sommarns nådatid.
Ibland är himlens öga alltför hett,
och ofta är dess gyllne anlet gömt;
allting skall vissna ner som skönt var klätt,
utav naturens lag och ödet dömt.
Din sommar skall dock aldrig blomma ut
och aldrig bleknar skönheten du har,
ty om än Döden fångar dig till slut
finns du i mina sånger evigt kvar.
Så länge mänskor andas på vår jord
skall du få leva här i diktens ord.
Shakespeare, sonett nr 18
