Alkemistens dotter
Jag har läst Alkemistens dotter av Carl-Michael Edenborg. Den handlar om en ung flicka som tar upp sitt faders arbete som alkemist när han dör. Det är en stor uppgit som ligger framför henne; det är nämligen hennes öde att förstöra denna världen och hon får aldrig tvivla på sitt uppdrag att förinta universum. Men hon menar att för att klara uppgiften måste hon få veta mer om sin släkts hemligheter och resan tar henne till Götebrog, Berlin och Paris. Vad hon hittar kommer att förändra hennes liv på ett mycket oväntat sätt.
Kan man fly sitt öde? Är allting förutbestämt? Ska man nå sitt mål till varje pris? Och vad innebär egentligen sann kärlek?
Edenborg har skrivit med ett språk som inte ska avvika alltför mycket från tidsandan. Romanen utspelar sig i slutet av 1700-talet och jag tycker att han har lyckats få till både språk och miljö på ett autentiskt sätt. Handlingen är det heller inte något fel på. Men. Det finns en mörk grundton i boken som ger mig rysningar. Kanske är det det oförblommerade hatet mot denna världen och mot människorna som ligger i den sanna alkemistens natur och som huvudpersonerna uppvisar.
Denna bok lämnar ingen oberörd.
