Havsmannen
Jag älskar början på Carl-Johan Vallgrens roman Havsmannen; Det finns ingen början och det finns inget slut. Jag vet det nu. För andra kanske det finns berättelser som leder någonstans, men inte mina. De går liksom i cirklar, och iblsnd inte ens det, de bara står stilla på stället. Och jag undrar: Vad ska man med en berättelse till som upprepar sig på samma plats?
Nella bor med sin lillebror Robert, sin alkoholiserade mamma och ibland även sin pappa, när han inte sitter på kåken. Hon försöker göra livet drägligt därhemma, diskar, städar och lagar mat om det finns nån. Nella tar även hand om sin lillebror som alla säger är efterbliven och går i OBS-klass och mobbas grovt. Det är i början på 80-talet och de båda syskonen växer upp i samhällets utkant. Nella blir skyldig pengar till deras värsta mobbare och hon har ingen aning om hur hon ska göra för att få ihop pengarna. Annars ger dom sig på Robert, allvarligt den här gången. Så inträffar en händelse som kommer att ändra berättelsen.
Allt är perfekt; språket, person- och miljöbeskrivnigarna, handlingen, tempot - ja, allt! Romanen är rena njutningen att läsa och därför läste jag ut den på rekordtid. Jag måste säga att Vallgren tillhör de svenska författare som jag gillar mest.
