Dolt i mörker
Elly Griffiths är en ny bekanskap för mig och jag har nu läst hennes bok Dolt i mörker, som handlar om att en kvinna anmäls saknad, sedan mördas två personer och efter det försvinner två kvinnor till. Rättsarkeologen Ruth Galloway hittar ben i en av stadens underjordiska tunnlar och de visar sig inte vara medeltida fornlämningar. Har allt detta ett samband? Finns det ett underjordiskt samhälle i Norwich? Fallet hamnar på kriminalinspektör Harry Nelsons bord. Honom har Ruth ett barn med - fastän han är gift och har vuxna barn. Nelsons fru Michelle visar sig också bära på en hemlighet som avgör Ruths öde.
Av baksidestexten att döma får man det intrycket att detta är en deckare, men jag skulle nog klassificera den som en spänningsroman, om ens det. Här är inte själva mysteriet i fokus, utan man får även till stora delar följa de olika personernas vardag - ibland alldeles för ingående. Det tillför ingenting till berättelsen.
En annan sak som jag stör mig på är författarens uppenbara problem med kristendomen - hånfulla och fördomsfulla kommentarer - medan annan typ av andlighet går bra. Även om man inte är troende kristen så kan man visa respekt. Vi i väst har ju ändå vuxit upp i den kulturtraditionen, mycket av våra lagar, seder och bruk bygger ju på det kristna tänkesättet.
Ytterligare en sak är att bokens handling är seg tills ungefär lite drygt halva boken, sedan blir det lite spännande, sedan kommer upplösningen och så är det slut. Kanske jag hade för stora förväntningar? Eller var det så att baksidestexten förledde mig? Det vore inte första gången i så fall. Vem skriver dessa texter? Har dom ens läst boken kan man ibland undra.
Nä, det här var ingen höjdare, men ändå ingen bortkastad tid. Boktid är ju sällan det anser jag.
