En barndomsmardröm
Alltsedan jag lärde mig läsa har jag slukat böcker. Ja, det handlar inte bara om att konsumera utan om en livsstil, boknördens eller - som jag föredrar att kalla det - litteraturälskarens. Jag har aldrig kommit ur bokslukaråldern, aldrig blivit less på att läsa. Litteraturen har gett mig mycket och är en stor del av mitt liv.
Vissa böcker och/eller karaktärer har bitit sig fast; en del för att de har berört mig på ett positivt sätt, men det finns ett fåtal som berört mig på ett negativt sätt.
Katla i Bröderna Lejonhjärta var en karaktär som jag länge, länge var rädd för och tyckte var otäck. När jag läste boken (som jag gjorde flera gånger) höll jag för bilderna på Katla (som den nedan som är från boken) och ibland hoppade jag över nån sida för att slippa läsa om henne. Det dröjde nog upp i tonåren någon gång innan den rädsla jag kände släppte taget.
En annan karaktär som jag var livrädd för och som jag fortfarande verkligen inte tycker om och får rysningar av, är Cato i Mio, min Mio. Även när jag var större och såg filmatiseringen så höll jag för ögonen när den där kroken sträckte sig ner....
Dessa karaktärer minns jag med en skräckblandad förtjusning. Det är inte en förtjusning över det onda utan över barnets förmåga att så leva sig in i fantasin och låta den bli en del av ens egen verklighet. Det blir aldrig på samma sätt nu, även om vissa böcker kan vara nog så skrämmande - men de blir inte skrämmande av samma orsaker som då. Då var jag rädd att Katla skulle komma och ta mig, nu när jag läser exempelvis GoT tycker jag bara drakarna är söta...typ.
