Vi har alltid bott på slottet
Jag har läst en klassiker inom skräckgenren, nämligen Shirley Jacksons Vi har alltid bott på slottet. Familjen Blackwood levde ett vanligt liv, tills de inte längre gjorde det. Nästan alla i familjen dog pga av arsenikförgiftning, utom äldsta dottern och yngsta dottern, samt en farbror som överlevde men blev svårt skadad. De båda systrarna och farbror Julian lever nu ett stilla liv. Romanens berättare är den yngre systern Merricat. Hon har flera sätt att skydda sin familj och huset där dom bor genom att gräva ner olika saker eller säga vissa ord eller göra saker på ett visst sätt. Men så kommer kusin Charles till Blackwood och det är början på något katastrofalt. Kommer Merricat och hennes syster att kunna på kvar på slottet tillsammans med farbror Julian? Deras inrutade liv hotas i grunden.
Skräcken sitter inte i blodblad, i spektakulära mordscenarior, utan i känslan, i sinnet, i miljön. Jackson är en mästare att måla en berättelse i sådana färger att man ser de obehagliga som något naturligt, nästan något självklart och liksom i Patricia Highsmiths böcker om Mr Ripley så börjar man känna en viss sympati för "förövaren".
