B-laget, rapport från ett utanföskap
Alla vill ju höra till, människan är ett socialt djur heter det. Men vad händer med en individ som inte passar in i samhällets normer? Freddot Carlsson Andersson beskriver i sin bok B-laget, en rapport från ett utanförskap månad efter månad ligger jag på gränsenom just detta.
De första meningarna är verkligen drabbande:
Jag är 49 år och jag kan inte försörja mig. Månad efter månad ligger jag på gränsen till existensminimum, under eller precis över. Jag rör mig som en fluga nedanför en taklampa. Runt, runt i små cirklar. Utan att komma vidare.
Carlsson Andersson lever, precis som jag, på samhällets skuggsida. Hans utanförskap bottnar i dels 2 Npf-diagnoser (Add och Asperger), samt psykisk ohälsa och fattigdom. Han har många högskolepoäng, men hankar sig fram på lönebidragsanställningar och praktikplatser. Författaren har m a o stor insikt i hur det är att leva i ett utanförskap.
Enligt den samhälleliga normen så är det underförstått att en fattig person får skylla sig själv, liksom en som lider av psykisk ohälsa - det är ju för tusan bara att rycka upp sig, eller hur?! De arbetslösa är bara lata.
Att stå utanför samhället, att leva på dess skuggsida är skamfyllt och skuldbelagt. Jag vet precis hur det är. Jag lever också där. Man känner sig misslyckad, missanpassad. Utanförskap är marginaliserande och blir lätt en nedåtgående spiral. Det är visserligen politiskt korrekt att vara "inkluderande", men i praktiken betyder inte inkluderingen någonting.
Freddot Carlsson Andersson beskriver ärligt om hur tillvaron ter sig för dem som inte passar in i samhället. Den brutala sanningen är den att de marginaliserade lätt glöms bort, att andras fördomar ytterligare trycker ner en.
Att vara arbetslös, sjukskriven eller vara sjukpensionär innebär inte per automatik att man är lat och inte vill jobba. Jag har fått den frågan en gång när jag just fått beviljat sjukpension (sjukersättning): Men visst vill du jobba? Jag har också fått höra av andra att: Ja, men jag har nog också lite Asperger! Som om det vore en sjukdom man kan "ha" lite eller mycket av.
Eller att vara fattig. Det trodde jag väl aldrig att jag skulle bli! Så här skriver Aftonbladets reporter om fattigdom i sin recension av denna bok: Fattigdomen betraktas som en given del av den gamla onda tiden. Den var kollektiv och ingen enskild människas fel. I dag svär fattigdom så starkt mot en ideologisk bild av vårt samhälle som jämlikt och meritokratiskt, att den individualiseras. Fattigdom är ett personligt problem, inte ett gemensamt, inte ett politiskt.
Freddot Carlsson Andersson skriver verkligen på ett sådant sätt att folk som själva inte lever i ett utanförskap mycket väl kan sätta sig in i hur det är. Han integrerar sociologiska och psykologiska teorier i sitt sammanhang, drar slutsatser från aktuell forskning och kryddar med egna erfarenheter. En oemotståndlig kombination.
Att vara autistisk innebär bl a att ha svårigheter att utrrycka känslor, att sätta ord på vad som virvlar runt inne i en. Denna bok lyckas ge ord även åt mina upplevelser och känslor, dels när det gäller fattigdom men även gällande att ha Asperger. En formulering som jag verkligen tyckte satt där den skulle är följande:
Diagnoserna. Ibland tänker jag att jag ska sluta berätta. För att slippa förutfattade meningar och klappar på huvudet. Samtidigt som det kan vara skönt att äntligen möta rimliga krav, rimliga förväntningar. Skönt att inte fortsätta försöka bevisa för mig själv att jag kan lika bra som andra, trots att jag tydligen riskerar att bli utbränd bara av att finnas till.
