Marianne Fredriksson
När Marianne Fredriksson hastigt avled i sitt hem i Österskär den 11 februari 2007 hade hon ett nytt bokprojekt på gång. Men den boken blev aldrig mer än en första skiss.
Hennes sista bok blev blev i stället Ondskans leende (2006).
Simon och ekarna har filmatiseras av regissören Lisa Ohlin och hade premiär julen 2011.
Jag har läst några av Fredrikssons böcker - jag hade en period i senare tonåren då jag slukade hennes romaner. Jag anser att hon är en av våra största författare och kvalitén är mycket hög och står sig väl internationellt. Annars brukar svenska författare inte kunna konkurera internationellt och det är också en av anledningarna till att jag mest recenserar och skriver om utländska författare och deras böcker.
Fredriksson har ett språk som går på djupet, som får en att se ens fantasier som verkliga. Hennes böcker är mycket måleriska.
I en intervju sa författaren så här om sin barndom:
– Min barndom är främst präglad av andra världskriget. Varje kväll knäppte jag mina händer och tackade för att det hade gått ytterligare en dag utan att vi blivit angripna. Mina föräldrar var aktiva socialdemokrater och politiskt medvetna. De läste högt ur tidningen, på kvällarna samlades människor i vårt kök och diskuterade det akuta läget. Jag sov i kökssoffan, under ett röd- och vitrutigt tyg som mamma spänt upp som ett tält över mig. De vuxna trodde att jag sov. Men jag hörde vad man talade om. Jag hörde de vuxnas skräck, oro och vrede. Och jag hörde Hitler vråla i radion som stod på en pall vid fotändan av min soffa.
Att vara barn under brinnande krig, hur har det präglat ditt liv?
– Det gav mitt liv en djup och allvarlig grund. Dessutom gav kriget mig ett politiskt intresse, ett sökande efter kunskap om hur detta kunde ske. För att säga det enkelt: Kriget lärde mig att livet är att ta på allvar. Man måste ta ansvar. Man måste vara inställd på att vad som helst kan hända, när som helst. Och man måste själv skapa sin mening, sitt sätt att överleva.
Kan man lära allt detta som barn?
– Nej, men när jag förstod det som vuxen - då var det en återerövring, något som jag redan kände till och i grunden visste var sant.
Människan, ansåg Marianne Fredriksson, är lika mycket en psykologisk som social varelse som ständigt letar efter sin plats i den förvirrade världen och hitta ett meningsskapande sammanhang. Hon var alldeles uppenbart inspirerad av C. G. Jung och hans teorier om bland annat det kollektiva undermedvetna med alla symboler och arketyper som ruvar i människans inre och vars yttre avtryck går att avläsa i både religioner, kultur och historia.
Fredriksson har kallats för en författare som hade fötterna på jorden och huvudet i himlen.
