Analys eller upplevelse?
Ibland undrar jag om litteraturforskare och -kritiker och andra som analyserar böcker och texter har glömt själva läsandets upplevelse? Eller om man själv riskerar att hamna i alltför mycket analys? För, om man tänker efter, är egentligen inte läsandets huvuduppgift att uppleva? Uppleva mer av sig själv, av andra, uppleva andra världar, uppleva äventyr och mysterier, kärlek och död och liv, ensamhet och glädje och frid? Varför analysera Shakespeares dramer och sonetter, varför inte bara uppleva dom? Varför analysera och jämföra olika författare och deras verk, istället för att enbart njuta av dom?
Anledningen till att jag tar upp detta är därför att jag, mer ofta än vad som egentligen skulle behövas, upplever att det är själva analysen av ett verk som är det viktiga. Forskning är viktig på många sätt, men man får inte glömma bort att forskningen är till för oss och inte vi för forskningen. Jag ser inte någon mening i själva litteraturforskandet i sig om man ska hårddra detta. Ni får gärna säga emot mig, komma med era synpunkter. Forskandet i sig kan vara roligt och utvecklande, men det är ju själva den upplevelse man får av litteraturen som gör att man faktiskt läser.
Man läser på olika sätt om man ska analysera en bok än om man bara läser den för att uppleva den. I det första fallet läser man med hjärnan, i det andra med hjärtat, något förenklat uttryckt. Det är viktigt att komma ihåg barndomens läsgädje, upptäckten av en bra bok som tog med en på ett fantastiskt läsäventyr, för just där finns litteraturens hjärta!
