Erövringen av Izmail
Michail Sjisjkins debutroman heter Erövringen av Izmail. Den utgavs redan 2000 men har först nu kommit ut på svenska.
Jag satte mig för att skriva ner min livshistoria, men jag hade visst lycktas hitta en penna som stammade. Detta kunde ha varit den första meningen, men det är det inte eftersom allt börjar med världens skapelse, i en tågvagn på väg till Belebej. Aleksandr Vasiljevitj, försvarsadvokat, ska skriva sitt cv, men det utmynnar till att bli någonting mycket större, större än han själv, större än summan av hans liv.
Erövringen av Izmails fästning är en historisk händelse med stor betydelse för utgången av rysk-turkiska kriget 1787–1792. Genom freden i Jassy erkändes slutligen Rysslands erövring av Krim.
Erövringen av Izmail har lånat namnet av imperiets dyrkade seger som hyllats med oljemålningar, frimärken och hymner, men den handlar inte om vare sig tsar-ryska segrar eller Putin-ryska annekteringar. Historien görs i stället närvarande genom språket som blandar modern ryska med fragment ur texter från perioden mellan 1000-talet och 1700-talet.
På ett rikt och mustigt språk, som lever sitt eget liv, så svämmar romanen över av berättarglädje - eller inte så mycket glädje som en vidräkning mycket närgången beskriven. Detta är ingen bok man hastar igenom, jag tyckte den var svår att förstå sig på. Jag fick en speciell känsla i maggropen, oförklarig men distinkt.
Författaren har jämförst med James Joyce och jag kan inte annat än hålla med. Det är ett myller av - allt möjligt, ett hoppande i tid och rum.
