Att läsa poesi
Jag har många gånger tänkt att NU ska jag lära mig att läsa och uppskatta poesi - men försöken har misslyckats. Tills jag fick veta att jag har Asperger och fick förklaringen till att jag alltid tyckt att poesi varit svår att förstå; nämligen att vi som är autistiska har svårt med liknelser och bilder som ska tolkas. Det kändes som en lättnad att veta varför man har svårt för vissa saker.
En del dikter drabbar mig ändå, vissa förstår jag, vissa förstår jag inte men de landar i mig på något sätt. Ibland är det orden som man tycker om, hur de hänger samman som en melodi, ibland förundras jag över hur man kan rimma så bra utan att det blir töntigt.
Nedanstående dikt av Karin Boye grep tag i mig, den stämmer så bra, jag förstår den precis känns det som.
Ljus såg jag lysa, ja, gudaljus på de eviga topparna. Saliga vandrade där i en bävande mystisk glans, genomlysta av Gud som av solen de fallande dropparna, genomlysta av vilan i världar, där tid ej fanns. Ve mig, min fot är för tung för de svindlande höga stigarna, ve mig, som danats av mull och vars tanke är stål och sten! Aldrig jag finner en plats bland de drömmande saliga tigarna, aldrig min hjässa skall krönas av skådandets helgonsken. Dig vill jag söka, min Gud, i det enkla, det gråa, föraktade, dig vill jag söka i världen, i vardagens strävan och id. Himmelens gyllene stillhet, varefter mitt hjärta traktade, är den förmer än din möda, din heliga, brinnande strid? Herre, din sällhet är din. Du gav, och du tog, och du döljer dig. Giv vad du bjuder -- ej ro, men din kamp, och din ande därtill. Herre, på världens slagfält som svärd eller båge jag följer dig. Giv mig en tron, om du önskar, eller ett kors, om du vill!
- Karin Boye -
