Vi hade makten i åtta år
Att inte vara rasist innebär inte att vara färgblind, men att inte låta hudfärgen på sin medmänniska spela någon roll i hur man bemöter denne. Den amerikanske presidenten Barack Obama var den första svarta presidenten i USA, ett stort steg, både bokstavligt och symboliskt. Likafullt var han tvungen att i mångt och mycket agera efter hur de vita uppfattade honom. Som svart kunde inte Obama göra saker som en vit president skulle ha kommit undan med.
De svarta i USA var förslavade under flera sekler, de sågs inte som människor utan som lägre stående varelser. Vita amerkaners synsätt på svarta är än idag färgade av slavmentaliteten. Den svarta författaren, journalisten och skribenten Ta-Nehisi Coates skriver i sin Vi hade makten i åtta år. En amerikansk tragedi. (Norstedts, 2019) om vad som gjorde att Obama lyckades ta sig hela vägen upp till presidentposten. Därigenom ger också Coates en skildring av den amerikanska rasimens historia, på ett djupgående men samtidigt lättfattligt sätt, som gör att man får nya insikter.
Jag, som är adopterad från Indien och har haft ett svenskt namn, har aldrig stött på rasism i den omfattning som de svarta i Amerika ständigt möter. Jag har svårt att förstå vad det är dom har att kämpa mot, att förstå varför det skulle vara skillnad mellan att vara svart och vit gällande arbete, droger och brottslighet, liksom tonårsfödslar, låg utbildning och bostadssituation. Coates bok ger en mycket djup insikt och kunskap och jag börjar förstå hur priviligerad jag är, även om jag, sedan jag bytte tillbaka till mitt indiska namn, mött fler fördomar.
