Hetsätande & Eldig läsning
Jag vill ha mer. Ständigt mer. Jag öppnar munnen, flämtar girigt. Mer och mer, hela tiden. Ibland sväljer jag utan att tugga, särskilt om det är extra gott. Proppar i mig och njuter. Mer, mer, mer!
Jag talar naturligtvis om läsande. Ibland kan det vara som att hetsäta - fast det kanske är ett olyckligt ordval, eldig läsning är nog bättre, för det har en mer positiv klang - att läsa en bok, särskilt om den är bra. Just nu läser jag en bok och sättet jag läser den på kan nog inte beskrivas på annat sätt än eldigt. Med det menar jag att jag proppar i mig boken, läser närhelst jag kommer åt, uppehåll endast för mat och sömn. Jag läser liksom man sväljer nästan utan att tugga maten. Man läser eldigt när boken man läser fångar en på alla plan, griper tag i ens inre och ruskar om, knuffar omkull ens tillvaro. Att läsa eldigt är att bli totalt uppslukad av boken, att tänka på den (dvs dess handling, dess olika personer, etc) även när man inte läser den, när man inte har den i handen. Handlingen finns ständigt i ens tankar. Visst händer det ofta att man tycker en bok är bra och slukar den med hull och hår, men det jag talar om här är något annat, ett intensivare förhållande till boken och dess karaktärer.
Då och då - och ibland faktiskt rätt så ofta - så får man en bok i händerna som låter en hamna i en eldig läsning.