Glasslottet
Visst blir man berörd, när man läser Jeannette Walls Glasslottet (Bazar, 2017)! Romanen är en skildring av Walls uppväxt i en minst sagt excentrisk familj, med föräldar som satte upp sina egna regler och inte brydde sig om vad samhället tyckte och tänkte. Jeannette fostras till - liksom hennes tre syskon - att bli en självständig, tålig och intelligent individ. Det kan ju tyckas vara bra, men priset är högt. Att leva med en alkoholiserad far, en mor med udda ideér om det mesta, tillsammans med sina tre syskon i ett liv som är nomadiskt, är inte det lättaste, även om det har sina ljuspunkter. Till slut hinner verkligheten ikapp Jeannette och hon väljer att flytta till New York för att skapa sig ett liv utan föräldrarna - men de kommer efter så småningom.
Det märks att Walls är van vid att skriva, hon är journalist, för språket flyter ledigt och elegant och självklart. Person- och miljöbeskrivningarna är naturliga och trovärdiga. Man blir mycket berörd av boken, men den ger även en uppmuntran och ett hopp. Budskapet är att man inte ska ge upp utan fortsätta kämpa. Hoppet ska , man använda som en motivation till att kämpa vidare. Boken talar också om att man ska våga vara den man är och inte alltid bry sig så mycket om vad andra tycker, liksom den ställer frågan hur mycket samhället egentligen ska bestämma över en individ och hur mycket frihet en individ kan tillåtas ha även om den friheten inkräktar på andra individer.
Boken har filmatiserats med Woddy Harrelson i rollen som pappan. Jag skulle nog ändå rekommendera att läsa boken först och främst, för det här är en sådan bok som görs sig bäst just som bok och inte som film.
