epiloger.blogg.se

Karin Smirnoff rönte stora framgångar med romanerna Jag for ner till bror, Jag for upp med mor och Sen for jag hem. Jag har läst hennes senaste roman Sockerormen, som har fått lika lysande recensioner. När jag därför fick tillfälle att läsa och recensera den här på bloggen, så grep jag det. Men det skulle jag inte ha gjort.

 

 

Boken handlar om ensamma och utsatta barn, som visserligen är musikaliska underbarn, men kommer från trasiga familjeförhållanden och utsätts för övergrepp av olika slag. Jag klarade inte av att läsa ut boken. Den var för hemsk. Smirnoff skall väl ha en eloge för det, att hon skriver så levande menar jag, men för en som själv blivit utsatt för övergrepp, samt kommer från en trasig familj var det som att uppleva traumat igen. Jag hade ingen aning om att boken handlade om barn som far illa, ingen har överhuvudtaget nämnt det. I så fall skulle jag inte läst den. 

 

Smirmoff levandegör barns utsatthet, deras maktlöshet i de vuxnas värld. Att den som gör barnet ont även är den som gör ett barn "sett" är inte alls konstigt. Jag har upplevt det. Precis som true crime-genren i både poddar och böcker har exploderat, så finns det kanske dom som "tycker om" eller finner ett intresse i att läsa om barn som far illa. Inte jag. För mig var detta en verklighet och ingen skönlitterär roman som man kan läsa och sedan lägga ifrån sig och säga: Åh, så hemskt! för att sedan gå vidare med sitt liv. 

 

Det handlar inte om att man inte ska få skriva om hemska saker, utan det handlar om hur man gör det. Vill ni sova gott om natten ska ni inte läsa denna bok - om ni inte nu har ett hjärta av sten, då spelar det ju ingen roll. Jana Kippo-trilogin är tydligen också mörk, med ett stänk av humor i det svarta. Varför folk vill läsa sådant övergår mitt förstånd.