Mitt liv som råtta
En råttas liv handlar om överlevnad; den äter allt, den aktar sig för faror, betraktar noga sin omgivning. Precis så är det också för Violet Rue i Joyce Carol Oates bok Mitt liv som råtta (HarperCollins Nordic, 2019). Violet har blivit vittne till något fruktansvärt och slåss i sitt inre om att hålla tyst om det hon sett eller att tala om det. Till slut brister det för henne och hemligheten briserar som en bomb. Familj och släkt tar avstånd från henne, hon har förrått de sina och ingen vill ha med Violet att göra. Violet tvingas flytta från sin familj och sin stad, lämna sin skola och sina vänner. Nu handlar hennes liv om överlevnad.
Men vad för slags liv är egentligen det? Att överleva är inte alls samma sak som att leva! Det förflutna förföljer och plågar Violet och det är inte lätt att navigera bland blindskären. Samtidigt ska man slåss mot fördomar om klass, kön och etnicitet. Just alla dessa fördomar både skrämmer och fascinerar; ibland låter det som att Violet växer upp i 50-talets USA, men det gör hon inte, utan i modern tid. Hur kan dessa fördomar fortfarande leva så starkt i vissa samhällen?! Så är det väl ändå inte i Sverige, eller?
Oates brukar ju det alltid talas om i Nobelsammanhang och själv väntar jag på den dag då Svenska Akademins ständige sekreterare kommer att annonsera att hon fått Nobelpriset i litteratur. Oates språk är omissigenkänneligt vackert! Fast jag kan inte säga att jag får några större sympatier för huvudpersonen. Slutet är kanske inte så oväntat, men vägen dit är omständig. Fast man får ju inte glömma att vi talar om ett barn här, ett barn som blir uppryckt med rot och allt och sedan planterat i en annan miljö. Klart att sådant sätter spår! Och inte har flickstackaren någon att vända sig till heller, någon att anförtro sig åt, som hon kan lita på. En sådan planta kan förstås inte växa sig stark och frodas.
Boken är skrämmande, fascinerande, omvälvande - och ett måste för alla som älskar Jocye Carol Oates!
Du kan köpa boken här
