Den oändliga historien

 
 
 
 
Jag har varit borta några dagar och är just hemkommen. Där var det många sällsamheter och underbara saker, men även onda och sorgliga ting. Jag har nämligen varit i Fantasien (det ska egentligen vara en anfang över det första a:et men jag skriver på min padda och...). Som barn läste jag Momo och kampen om tiden av Michael Ende men tyckte den var svår att förstå. Varför jag aldrig läste Den oändliga historien vet jag inte, fanns väl inte på skolbiblioteket eller så var det orsaker som jag inte kommer ihåg. I alla fall så har jag läst boken nu och jag säger bara wow! Hade jag läst den som barn hade jag absolut gett mig ut på färd för att finna Fantasien, precis som jag kollade klädskåp för att se om de var ingången till Narnia.
 
Bastian är en pojke i 11-årsåldern som blir mobbad i skolan och negligerad av sin pappa. Hans mamma har dött och pappan är djupt inne i sin egen sorg för att kunna ge sin son den uppmärksamhet han behöver. Bastien stjäl en bok från ett bokantikvariat och rymmer - till skolans vind och stänger in sig där. Där sätter sig han sig och läser  boken han har stulit och blir helt uppslukad av berättelsen. Men Bastian ska snart bli varse att det är en magisk bok han läser och att han kommer att få vara med om oväntade och otroliga äventyr!
 
Endes språk är som honung på min tunga. Jag känner igen mina barndoms läsupplevelser, känner samma spänning och pirr som då, när man hittade och läste en bra bok. Från början kom jag på mig själv att försöka tolka vad som kunde menas med saker och ting, men insåg till slut att det var ju helt fel. Det här är ju en bok för barn och ungdom och då....liksom...bara lever man sig in i berättelsen. Så jag slutade att bete mig som en vuxen och lät mig uppslukas av berättelsen. Vilken resa jag har gjort! Jag har äntligen läst Den oändliga historien. Bättre sent än aldrig!

Kommentera här: