Dylan & Springsteen

Allmänt / Dylan, Litteratur, Litterära giganter, Springsteen / Permalink / 1
Någon har sagt i en dokumentär jag såg om Dylan att han predikar mer än sjunger, tyvärr lyssnar de flesta mer på sången än predikan. I begynnelsen av sin karriär var Dylan inte främst en låtskrivare, utan samlade intryck från skivor av Woody Guthrie, Hank Williams, Bukka White. Det var bluesen och countryn som var Dylans ryggrad. Den första plattan 1962 bestod av traditionella folksånger och en egen låt, men redan på andra plattan så hade Dylan enbart egna låtar.
 
 
Bob Dylan har ibland kallats för musikens Walt Withman och det kan jag absolut hålla med om! Dylans låttexter är abstrakta och symboliska, ibland svåra att greppa. En poet - javisst - och just därför inte helt enkel att tolka. Jag tycker hans texter är gåtfulla. De är ibland till synes simpla texter som döljer mycket. Man anar att det man ser är bara toppen på ett isberg. 
 
Jag tycker att det är svårt att veta vart man har Bob Dylan, vad hans syfte med texten är, för ibland svävar han i mitt tycke väldigt mycket uppe i det blå. Det är däremot lättare att förstå hans kristna låtar; exempelvis I believe in You, handlar om omvärldens skepsis till Dylans omvändelse och Solid Rock handlar om att Jesus är klippan och den stadiga grunden i Dylans liv.
 
Kritiken mot att Bob Dylan har fått Nobelpriset i litteratur, tycker jag att Sara Danius förklarade på ett bra sätt. Lyrik är, tillsammans med epik och dramatik, en av skönlitteraturens tre klassiska huvudgenrer. Ordet kommer av att man till en början framförde verken i ackompanjemang av lyra; på engelska betyder ordet lyric fortfarande låttext, medan genren kallas poetry. 
 
Det förklarar varför det att läsa Dylans lyrik utan musik, blir att inte uppleva hans konst till fullo.
 
Jag har i några tidigare inlägg diskuterat om huruvida låttexter är litteratur eller inte och jag förmodar att ni vid det här laget vet min inställning i frågan. Om nu Bob Dylan har ansetts värdig det största litteraturpriset i världen, öppnar det ju upp för att även andra musiker kan få det. 
 
 
Bruce Springsteen har aldrig haft ett "riktigt" jobb, utan ända från början satsade han allt på musiken. Han fick sina tidiga musikaliska influenser från psykedelisk rock och Motown. Efter high school flyttade Springsteen till New York för att försöka slå igenom med folkmusik. När inte det lyckades återvände han till New Jersey. 1971 bildade han The Bruce Springsteen Band som han spelade med till 1972, och 1974 bildades Springsteen and the E Street Band. De första plattorna bandet gav ut gjorde inga större väsen av sig, utan genombrottet kom med Born to Run 1975. Sitt internationella genombrott fick Springsteen med plattan Born in the USA 1984 och resten är historia som det brukar heta.
 
Born to Run anses vara en skiljelinje i Springsteens låtskrivande, för här etablerar han de teman och karaktärer som kommer att känneteckna resten av hans karriär; att undersöka den mörka sidan av den amerikanska drömmen; brutna löften och svikna förhoppningar, krossade drömmar och livets strävsamhet. Han skriver om den vanliga människans liv, som ofta inte alls blir som förväntad, om kampen för överlevnad och hoppet om en förändring som envist hänger sig fast - ibland. Springsteens språk i sina texter skiljer sig avsevärt från Dylan. Det är jordnära; man hör motorbullret och känner bensinångorna, man hör fabriksvisslan. 
 
Hungry Heart beskriver Springsteen individens längtan efter något mer, om att leva utanför de lagda ramarna. I megahiten Born in the USA beskriver han ett land som en spegel med många sprickor, så självbilden blir förvrängd, den som vill se klart har ingen annan spegel att se in i. En av mina favoritlåtar är Downbound Train som handlar om när livet både känns som och är en nedåtgående spiral. Det är inte bara livets mörka och svåra sidor han skriver om, exempelvis låten Better Days handlar om att istället för att sitta och vänta på att livet ska börja, så ska man titta på vad man faktiskt har, man kanske inte står ut med sitt eget sällskap men då ger ens älskade mening åt allt. Kärleken och musiken gör livet värt att leva - trots allt.
 
Springsteen lyckas med något som är mycket svårt, nämligen att på ett jordnära och enkelt språk beskriva något komplicerat och abstrakt. Han lyckas på ett sätt som inte Dylan gör (jag tror visserligen inte heller att Dylan vill "lyckas", han skriver, spelar och sjunger och den som vill får lyssna eller låta bli). Att skriva enkelt om komplexa saker är en svår balansgång; antingen blir det för banalt eller då blir det för högtravande - men Springsteen lyckas anser jag. Om Dylan är musikens Walt Withman så är Springsteen musikens John Steinbeck, som han ibland också brukar kallas. Kanske inte så konstigt om jag tycker om Springsteen, med tanke på att en av mina favoritböcker är Öster om Eden?
  
(Detta blogginlägg publicerades ursprungligen i november 2016)
#1 - - Hanneles bokparadis:

och tvärtom, många bra författare har blivit tonsatta.

Till top