Blodsbunden
Augustin Erbas bok Blodsbunden är en sorgsen barndomskildring. Romanens Amadeus växer upp i förorten Fisksätra, med en egyptisk far som är gästforskare och en mor som är barnbarnsbarnsbarn till den habsburske kejsaren Franz Josef. Trots ansträngda ekonomiska förhållanden så får Amadeus och senare även hans lillasyster gå på den fina privatskolan Franska skolan, där adelns och diplomaters barn går. Amadeus och hans syster är ju trots allt släkt i femte generationen med kejsar Frans Josef.
Moderns psykiska och fysiska hälsa präglar dock hela familjens liv. Det ställs också höga krav på Amadeus att han ska vara bäst i klassen och redan vid 5 års ålder kan han läsa och skriva och räkna. Vid 8 års ålder läser han stora franska författare på orginalspråket, vid 9 år talar han flera språk. All denna kunskap är dock bokstavligen inbankad i pojken. Fadern tar till fysiska metoder för att sonen ska bli bäst.
Familjen skulle jag nog betrakta som dysfunktionell, det förekommer inte heller några kärleks- eller ömhetsbetygelser. Det som är viktigt är härkomst, uppförande och manér.
Erba skriver med sin egen barndom som utgångspunkt och på ett skärande tydligt språk skildrar han en uppväxt som på många sätt är svår. Vad betyder all kunskap och alla färdigheter om man inte får kärlek, värme och ömhet? Om man aldrig får höra att man är älskad och önskad? Hur blir man själv som förälder, när ens enda erfarenhet är avståndstagande och jagande efter meriter? Vågar man överhuvudtaget tro på att någon annan kan älska en för den man är?
Blodsbunden är både sorglig och vacker. Frågan ställs på sin spets: vad är viktigast i livet?
